Så intressant! Fantastiskt skoj att klura i... hihi

Jag har verkligen snöat in på gårdagens ämne och satt och letade uppsatser kring ämnet , bloggar och artiklar och fick hur många uppslag som helst.
Det är så fascinerande hur vi kvinnor helt enkelt kan hänga upp oss och att vi inte kommer vidare, jag är själv sådan. Men sen ett par åt tillbaka så är det något jag slutat med, sen den dagen jag tog det mogna steget och insåg att vissa människor bara tar min energi och ger mig ingen. Jag bestämde mig för att skala bort dem. Det bästa beslutet jag någonsin tagit.
Kan med facit i hand säga att min värnplikt blev en vändpunkt för mig, att vara ensam bland 49 killar fick mig att inse vilket dubbelspel jag levt i.
Falska leenden som bakom min rygg blev till ord. Tjejer.
Att studera socialpsykologi belyste ett område som jag aldrig riktigt hade fått förståelse för.
Men idag vet jag bättre, jag förstår, men jag gillar det inte.
Ibland så smiter "energisnuvare" in i ens liv, men de upptäcks snart och ut åker de.

Mycket av det jag skrev om igår ligger i den norm som vi kvinnor lever i, varför har det blivit så? Är det någon som har ett förslag?

Som Karin skrev i sin kommentar så kan man ju undra varför "vi" kan jaga en syndabock till världens ände, när det uppenbara felet ligger i vår egen natur och det beteende vi utövar? Vi besitter själva makten att stå över beteendet och växa som människor, men i så många fall väljer vi att inte göra det. Vi väljer en förklädd skam, en skam som för stunden verkar vara vägen till stolthet. Varför?

Hur kommer det sig att vissa tar denna märkliga egenskap till oanade höjder?
Förnekelse? Känslan och längtan efter självförverkligande och att få uppnå stolthet, till vilket pris som helst?

Sorry men jag har verkligan hängt upp mig, men jag är så underbart fascinerad av ämnet just nu. Skulle kunna skriva en bok... haha...

Ska läsa lite i mina gamla böcker...

Men först ska jag ut och lägga spår...