onsdag 28 november 2012

Han kom inte över häckjävlen...



Ok efter att ha läst A-C bekännelse, eller äventyr… eller vad man nu ska kalla det när en hund drar på sånt som de inte ska dra på.... 

Gaaaaaah älskade Mammas Gris!!! Så söt du var!!!!!
Vi var ute på promenad och hundarna höll sig ett antal meter framför mig, givetvis är detta ett ypperligt tillfälle för att en katt ska välja att springa in i Elsa och sen susa vidare längst grusvägen. 

Såklart var det en kattjäkel som inte ville försitta chansen till denna fest!

Elsa tog upp jakten och Samson hakade på, inte för att han såg katten utanför att Elsa helt plötsligt inte sprang rakt in i honom utan mer hade fokus på vägens förlängning. Jag vrålade ”NEEJ!” och Elsa slog av på takten och vände 180 grader tillbaka. såg Samson katten.

Heffaklumpen tog två galoppsprång och mitt andra ”NEJ FÖR I HELVETE!” lämnade huvudet och jag såg hur reaktionen i slowmotion slog till i Samsons lilla skalle.
Mitt i språnget över häcken till tomten så nådde informationen genom jakt-vadderingen och intill hans överbelastade hjärna och han försöker helt sonika att vända i luften.
Resultatet blir en vobblande Heffaklump som faller tasslöst ner i häcken.

Tysntaden är total. 
Elsa ligger limmad på backen någon meter ifrån mig och inväntar döden. 
Samson ligger i häcken och gör en konsekvensanalys DeLuxe.

Tystnaden bryts av ljudet av en grymtande och kämpande Samson som likt en skalbagge sitter fast i häcken och sprattlar för glatta livet. Efter mycket jobb och slit så lyckas han ta sig ur häcken och kom kravlandes ut på vägen.

Väl valda ord uttalades och promenaden fortsatte i samma lunk, noterar hålet i häcken och jag ber en stilla bön att det ska återhämta sig...vilket den gjort... Phu… Älskade hundar....

lördag 24 november 2012

RAPPORTering från Tierp!



















Alltså. Jag älskar denna gren så mycket att det är löjligt! Utan tvekan den roligaste grenen och både min och Samsons favorit!
Det jobbiga är när man inte har en sambo eller liknande (även om exet inte var med och körde mer än en gång och då inte heller fick tyst på monstret) är att man inte har någon som man mer spontant kan träna med. Idag var Cissi med och körde eftersom Malin är på Intro-kurs.
Det var en superladdad Samson som gick iväg till B med henne, inte en blick bakåt om man säger så....
När de gått iväg så flyttade vi A-stationen längst med linjen, så hundarna fick känna på att gå låååångt och sätta upp B-station. Många hundar glömmer lätt var de egentligen ska göra när man får knalla iväg sådär. Men Samson kom rännandes tillbaka som en dåre och salig, mötte med kamptrasa och avrundade sträcka 1 med lite gottis.
Sen skulle jag släppa iväg honom och då fick vi ett start-skall, det märks att Cissi betyder mycket för honom, så jag kallad in honom igen och gjorde om och han var iväg utan tvekan och ljud.
Sen flyttade vi tillbaka A till ursprunglig position och han skötte skicket tillbaka till den nya A-stationen kanon! Han gjorde mer eller mindre ett galoppombyte uppe på höjden och svängde ner i spårgången och fortsatte mot oss, var så lycklig att jag slog mig ner i backen och tog emot honom i famnen. ÄLSKADE HUND!
Sista sträckan blev svår för flera hundar, de som gick med förlängning tampades med att förlängningen gick i en vinkel ut från B-stationen och framförallt så råkade B-stationen bli väldigt stor och bred. Men han kontrollerade och fortsatte sen på förlängningen.
Sen kom alla vandrandes tillbaka utom Uffe och Cissi. Men genom skogen på sträckan kom Samson och Akka farandes, det sprutade lycka ur Samsons öron när han fick ligga i täten och komma till matte. Just nu sitter jag är är salig. Vi får våra bakslag. Som med lydnaden just nu. Men ändå så kan jag inte få för mig att oroa mig eller egentligen bry mig så värst mycket, han är en fröjd i andra grenar när vissa delar i vissa grenar faller.

Sen är fakta att jag och Samson har en helt annan relation sen i början på hösten. Jag är faktiskt lite nykär i honom, det går inte att förklara bättre än så. Det är tack vare Elsa. Hon har tagit över och ansvarar för mitt behov av "sällskapshund" och Samson får ingen direkt uppmärksamhet. Det har gjort att både han och jag uppskattar varandra på ett helt annat sätt. Jag känner helt plötsligt bara glädje att träna med honom, även när problemen hopar sig. Innan hade jag inte skrattat och ryckt på axlarna och unnat honom en kram. Varje tillfälle som gav tränades och på promenaderna så tränade vi på detaljerna i lydnaden för att inte koppla det till lydnadsplan. Vi tränar på samma sätt. Men känslan är ny!

ÄLSKADE HUND!

söndag 18 november 2012

TIOKOMMANOLL är målet!



Jag ska försöka sammanfatta två tävlingar på ett bra och inte milslångt sätt, inte lätt…
Uppsala i regn och geggamojja och blåst förra helgen.
Samson hade en kärlekshistoria med mallehanen bredvid och nosade frebrilt efter denne. Plötsligt slås han av att det antagligen är en störning och kastar sig upp och sitter som om någon kört om ett kastskaft i det bakre etaget och var superduktig.  Han var stressad när jag kom tillbaka och på platsen så låg han på helspänn. När alla välde ut från gömslet och sen tog första steget mot honom så ställde han sig upp. Jag la honom igen och vi avslutade momentet.
Efter det så band jag upp honom och lämnade honom med ca 10 meter. Efter ett par minuter så utbröt panik, han skrek efter mig och var allmänt konstig. Jag fick honom inte att lugna sig och han fick mitt i allt så skulle han klättra upp på bruksstegen. MYSKO var bara förnamnet!

Klurarmössan på!
Sen följde en av de bästa tävlingarna som vi gjort!

Med följande nollor och tillhörande gapskratt, underbara tokiga hund!
Nolla på platsen.
Nästa nolla var inkallningen. Nedläggandet var perfekt och jag log för mig själv. Han var toktaggad och jag visste att denna inkallning skulle göra utslag på richterskalan! Vände mig om och såg hur han spetsade öronen och inombords så var jag coollugn, han får ju kommendering JÄMT så vad än tävlingsledaren hojtade så skulle….
-Kalla in!
-WTF!!!?
Tjuvstarten var ett faktum och han vräkte sig upp och vidare som om någon satt eld i brallorna på honom, överlycklig och gjorde kanonfina skiften som resulterade i bromsspår på en meter i geggamojjan. 

Nästa nolla. Det som aldrig händer hände. Fast ändå inte.
Fin galopp ut, fint arbete medsols och beslutsamt gripande av apporten klockan 8, tre galoppsprång in och sen TVÄRNIT! Han spottar ut apporten han har i munnen och innan den tog mark så hade han vänt och rusat tillbaka och tog den som låg klockan 9. Kommer in och är skitlyckig. Jag tar pinnen och han släpper den med en sån förväntan att han sitter ”fint”. RÄTT APPORT!
Han kom på att han hade fel!!!? Hur är det ens möjligt!? Underbara hund!  Domarna som dömde och den som skrev var lika paffa som jag och de skojade och sa att det DÄR är att använda huvudet och han borde få betyg.
Jag vet inte. Men det var så komiskt att jag skrattade så tårarna rann!

Andra bra och dåliga saker:
Jag gick fel i FF och gjorde en hysterisk helomvändning utan att förvarna Samson, vilket resulterade att jag nuddade hunden. ”Två poäng tänker jag stjäla, det är hårfint vad som är gult kort eller inte…. Men det blir poängavdrag!” så det blev sjukommanoll.
Åttakommanoll på zätat. Sönderregnat protokoll som är oläsligt men jag gissar på att tasstrampet i sittande och segt ligg.
Rutan tiokommanoll. Kanonfint. Jämna tempon på alla tsräckor och jäkligt bra avslut!
Dirigerings apportering blev niokommanoll med tempo som kommentar.
Fjärren niokommanoll, ingen förflyttning men påpekan på tempo. STOR hund…

Dagens tävling. 15 ekipage. Första gången på två år i ett ridhus och fjärde gången i hans liv!
KatAstrof gruppmoment!
Sitt i grupp sjukommafem. Platsen så låg han en kort stund och sen öppnade tävlingsledaren dörren och han flydde fältet ut till mig utanför ridhuset.
FF var helt ok, några småmissar men åttakommafem blev det. Fina tuss.
Zäta gick på åttakommafem och det kan bero på att vi missade ett skifte (sitt blev stå)
Inkallningen gick fegade jag och la honom lite för tidigt så det gick loss på niokommanoll.
Rutan gjorde vi som majoriteten som tävlade och missade, första gången han inte hittar den och precis som alla andra så hittade han andra koner och försökte rädda oss… Nollkommanoll.
Apportering med dirigering så tog tävlingsledaren apporter ur en hög med apporter (metall och trä) som låg till höger i förlängningen av konen. Så när jag kommenderade höger så drog han dit och tog sen hoppet på vägen tillbaka som ändå var emellan oss. Kan man bli sur? Nej. Tyvärr.
Metallen, han kommer fram och nitar innan och flåsar till så spånet åker upp i truten och över metallen, överumplad så hoppar han till andra sidan apporten och försöker byta anfallsvinkel. Fniss från matte för att han släpper den och tittar på mig. Knasmatte. Så jag får ett DK och nollar.. tror jag…Har inte sett protokollet....
Vittringen så var det en repris från förra helgen men denna gång så tog han rätt direkt! Tiokommanoll!
Fjärren samma igen, ingen förflyttning men tempo så det blev niokommanoll.

Följande analys har gjorts:
Samson gillar inte gruppmomenten, träningarna är han stabil som tusan men avdressyren på tävlingen efter Uppsala var enorm. Alltså nya hundar och samma träning som med Cissi ska till. Så är vi hemma med halmen. Tydligt och tryggt! Han har gjort fina tävlingar under våren så det är en svacka, men vi ska tillbaka! Hejåhå!
Förra tävlingen så luktade han NÄSTAN i backen på återgången efter fjärren. Noterar detta.
Måste träna på framåt marsch-->höger/vänsterom halt. JAG måste träna. Vad pysslar mina fötter med?
Mer länkar och mindre nöta i träningen, nu sitter det så det är bara köra!

Det ska till mer detaljträning, men han ligger generellt stabilt och rätt högt. Vilket känns kanon!
Framförallt så känns det skönt att kunna lita på honom, älsklingen....

Långt inlägg. Men är det någon som har tips och tankar som de vill dela med sig så är jag grymt tacksam för allt ni kan tänkas komma med! Många bäckar små... :)

Tiokommanoll är ju målet! Eller snarare att det känns som TIOKOMMANOLL :)


torsdag 8 november 2012

Gruppmomentsterapeut!

Tävling närmar sig och idag var det träning med min trogna vapendragare Cissi och hennes pirater på MBK, alla hundarna fick sig en omgång och jag är nog ännu nöjdare än föregående dagar. När kommer bakslaget är min fråga?
Samson och Ronja fick börja med gruppmomenten, som alltid enligt chefen för gruppmomenten aka Cissi. Alltså den kvinnan har fått mig att TYCKA OM gruppmoment! Helt sjukt! Hon har under vårt år fixat min hjärna och min hund, numera finns inte ett uns osäkerhet kvar hos någon av oss.
Vill man ha stabila gruppmoment så ska man träna med Cissi, hon är fan den bästa gruppmomentsterapeuten man kan ha! Både som hund och förare (läs panikslagen efter påhopp Samson och hispig Jeanette) :)
Sitt i liten grupp: 5 minuter med belöningar av olika slag. Påföljande 5 minuter tävlingsmässigt. Kanon och härlig attityd hos hundarna.
Platsliggning: Tävlingsmässig på en gång med jävlig störig ströning i form av Cissi. Kanon genom hela momentet och snygg avslutning. Kanon.

Idag bytte vi till ett nytt gömsle, stabil duo på plan :)

Samson fick en omgång med släta inkallningar och sen var han klar.

Elsa fick fortsätta på sitt hopp och visade att ettan hoppet sitter och om jag tror tvåans hopp sitter oxå (eftersom "sitt" numera är något hon kan på alla möjliga avstånd), Cissi satte stopp för övningen med motiveringen att hon kan det där nu och spar på den lilla surikathjärnan. Prinsessan. Så vi bytte henne mot Vic.
Pass två var en fortsättning med apporteringen och hon börjar bli mer modig och även om hon tappar den eller tar den på fel håll (alltså i en av klumparna) så griper hon om och lämnar av uppe på bröstet på mig. Det gått att köra "grip på kommando övning och hon har fin fart ut och in. Jag tänker stärka upp de stor delarna av momenten ordentligt innan jag plockar ihop dem. INTE stressa.

Sen så kom vi till FF. Jag har ju bara belönat henne med godis och fysisk belöning och ändå så känns det som att hon är instabil i position och det är nästan som om att hon vibrerar. Det ser ok ut och allt sånt men känslan har varit fel. Det känns som att hon kör med mig och jag faller för hennes trix.
Men idag så hjälpte Cissi mig och helt plötsligt infann sig rätt känsla. jälka najs!
Cissi avslöjade att jag berömmer henne för mycket och hon går i självspinn eftersom mitt beröm är värt ALLT för henne. Så störtskönt att min kompis sätter sig i bilen och rullar hem. När hon kommer hem så skickar hon ett mess och sätter huvudet på spiken! Klippa!
Jag kompenserar min frustration med beröm och så blir det en ond cirkel. Korta FF pass mellan andra pass är vår läxa och dra ner på belöningarna! Tack Cissi!

Slutligen så körde vi lite på agilitybanan och nu jäklar kan hon hoppa och köra tunnel på egen hand, sen spann vi vidare på klättertekniken på A-hindret. Helst vill hon flyga. Men det är inte aktuellt!

Supernöjd. Trötta hundar. Tränade och välmotionerade för dagen. Bibblan hade boken jag ville ha och jag insåg att de var även en "video-butik". Halva huset storstädat. Däckbyte bokat och tillika middag med Gregersson (min platoniske man).

Nu ligger Elsa och skriker i sömnen, Samson väntar på kexstund och jag ska faktiskt BARA slappa!

onsdag 7 november 2012

Överlevnadsguide för en schäfer. Del 2


Kvällens träning var fortsättningen på boken "De är ASkort tid till tävling. Överlevnadsguide för en schäfer. del 2"
Igår så var jag och Cissi på MBK, jag hade valt gruppmoment och dirigeringsapportering som moment. Gruppmomenten kördes igenom där vi kastade belöningar från gömslet på nedräkning och varvade med att gå ut och belöna på plats. Platsliggningen så blev det rätt grov belsatning och hundarna låg hur bra som helst. Såååå skönt att få känna att nojjan över gruppmomenten fortfarande är ett minne blott, trots att vi inte tränat dem på så länge. Ha ska BARA ligga och sitta.
Dirigeringen blev fokus på tydlighet från min sida och beslutsamhet och ett jädra drag från hans sida.
Jag var salig efter passet och Cissi var nog inte helt olycklig heller. Ronja var tokig och fick köra apportering med de tunga apporterna, hon som FÖRR I TIDEN var försiktig och med inslag av trav och lite osäkerhet. Jäklar vilken spätta in och ut det var! Gryyyymt! Sen blev Cissi medveten om hur mycket hon lärt Vic utan att hon tänker på det. Tänker ni på vilken fot ni kommenderar hunden på? Det är tydligen skitviktigt om man frågar Vic!
Elsa fick köra lite FF och träna på ordförståelse och den lilla mjölkkon börjar komma igen kan man säga ;)
Idag drog jag iväg själv och hade en plan, som jag höll mig till så jag nästan blev mörkrädd! Så jäkla strukturerat! Varvade hundarna och höll tiderna!
Samson fick utlåtandet "tveksamt gripande" på metallen sista tävlingen, inte helt oväntat eftersom jag inte tränat den och den ÄR fan lite snuskig att bita i. Man har ju provat själv.
Jag påpekade hans trams och sen belönade jag upp när han gjorde som jag ville. Resultatet blev en idiot som höll på att spränga hindret för att han hade sån dragning på apporten. Jag fick köra "Man sitter din lilla parvel, SEN hoppar och apporterar man"-korrigering och jag kan inte klaga en sekund på hur hela momentet såg ut till sist. Full spätta, bra hoppteknik och hantering av apporten samt avslut... tja håller detta på tävling så är det en solklar 10! Men det är ju lite annat som ska göras innan man kommer till det momentet...
Körde kona och snabb fjärr innan vi avslutade med sitt i ensam grupp och med samma tänk som igår, snälla lilla Mammas Gris. Sitt så på tävling så är du hemma med halmen!
Elsa tragglade sitt FF och det är verkligen upp och ner, jag ska ta lite experthjälp sen. Hon är rätt svårbalanserad och jag blir lätt gråhårig. MEN va fan! Det är det ju värt!
Sitt och ligg och sen låååååååååååååååånga inkallningar med hundra kommandon så hon kopplar kommandot med en viss känsla. Duktiga lilla FiaLotta! Just det! Vi började med att kräva "hoppa vart du än står"-momentet, det gick över förväntan!
Sen blev det apporteringoch här snodde jag ett knep som Sanna kört på sin tjänstehund Ultra (japp det känns fan najs att skriva det!;)) där hon låtit Ultra hoppa upp på henne och avlämna, så hon ska växa. Eftersom Elsa och jag har stått och stampat på avlämningssidan så kändes det som ett enomt genombrott när hon studsade upp på mig för att lämna av. Hon vet att hon ska sätta apporten mellan mina händer och INTE släppa utan kampa och släppa när jag säger det, så har dessa händer (som jag alltså håller framför mig) flyttats från gräsrotsnivå upp till brösthöjd.
Tänk att hormoner kan göra så mycket! Tur att jag inte gav upp tanken iaf!

Med denna känsla i kroppen så är det nu bio med Christoffersson som gäller, Ted ska ses och eftersom vi har lika tråkig humor båda två så lär det bli sketakul! :)

Certprov minus ljud och grattis BÄSTA Kråkan och Ultra Mammas Gris, Therese och Eddie och Anna och Vilda! Ni är grymma!




I helgen så gjorde jag och Samson vårt certprov och tyvärr gick det inte vägen, men jag kan inte riktigt förmå mig att vara besviken såsom jag trodde att jag skulle vara. Jag har fått en helt ny respekt för min hund och det var ett brutalt uppvaknande och jag har insett vilken fantastisk hund jag har som jag kan lita på i alla lägen.
Vi inledde med hantering. Inga problem.
Sen kom spåret.
Klockrent upptag och han var en dröm att läsa, han kom till spårövergången men eftersom det var en klippskreva som var ca 10 meter bred längre fram, där låg spårvittringen som en fettklump och Den hade Samson bestämt sig för att han skulle till. Han kontrollerade spårövergången, lyfte näsan och likt den lilla fuskare så sa han ”skärp dig morsan, det är lättare om vi går på här borta!” och jag följde med. Halt gjordes och påsläpp skedde.
Vi kom till första apporten och tog paus i tio minuter, jag hade adrenalin som en galning och var tvungen att lugna ner mig för att vi skulle kunna spåra.
Iväg och jag vet inte hur långt vi kom, men ner för en liten höjd på berget skulle vi. Samson stod nedanför och väntade med slak lina och jag skulle ”bara” hoppa ner. Knät vek sig åt fel håll vid landningen och jag skrek som om helvetet brutit lös, Samson blev så överrasad och rädd att han för första gången i sitt liv lastade sig i panik undan och blev ett med backen.
Där låg jag. Hur skulle jag göra nu? Vart i helvete var jag? Vilket håll hör jag vägen åt? Omöjligt att avgöra… ljudet studsade mellan berg och träd. Hur sunt är det att försöka stoppa en bil på Värmdövägen? Blir man köttfärs? Samson kom fram och pussade på mig. Dumma hund! Dåligt samvete för att jag var så förbannad och då även på honom. Pillade från stegräknaren, hur långt hade jag gått? Skulle jag ta mig tillbaka? Hur lång var morgonpromenaden? Kunde jag räkna ut vilket som skulle vara kortast? Jag konstaterade att det var lika bra att fortsätta spåra, kom jag till slutapporten så skulle ju folk vet vart jag var och kunna hämta mig.
Jag vet inte hur länge jag låg på backen och tyckte fasligt synd om mig själv, men Samson gav upp hoppet om att vi skulle fortsätta. Det gick säkert en kvart… eller mer…
Men upp på benen kom jag. Jag bad Samson börja spåra igen och det gjorde han. Med hundra förmaningar om att han skulle spåra LÅNGSAMT så stapplade vi oss fram. Regnet upphörde och solen kikade fram. Kändes som en filmjävel, här var vi tappra och då skulle solen få lysa på oss. Just snyggt.
Föremålen ramlade in och vid näst sista så gick spåret ner över berget och på ett fint barrbestrött underlag så la sig Samson. SAAAAKTA som tusan. Jag var så trött och så arg att jag tänkte att han hade blindmarkerat och när jag kom fram så låg det ingen apport mellan hans tassar. Jag suckade och blev frustrerad. Trött var han. Men svansen viftade.
-          Men vart har du den!!? Har du blindat!!? Visa!
Samson vek öronen utåt och tjurade ihop, så la han om sig och small tassarna i backen igen. DÄR låg den. Metallen. Kopparfärgad och ett med underlaget. Den hade legat längst handloven på honom och jag såg den inte. Idiot till förare.
Jag kastade av mig ryggsäcken och belönade honom med allt jag hade. Sen rann tårana.
Jag kopplade loss honom och bad honom fortsätta spåra. Långsamt.
Världens finaste hund tog upp spåret igen och följde mina order om att spåra lååååånsamt. Det tog inte lång tid innan ha nla sig igen och slutapporten var med. Jag satte mig bredvid honom och tog upp telefonen och ringde Kikki och meddelade att mitt knä gett upp.
-          Vart är du någonstans??
-          Vart tror du att jag är!!? Vid slutapporten!
Gud. Gulliga Kikki. Jag var otrevlig, hulkade och grät och hade alla tänkbara scenarion klara i huvudet. Knät var trasigt. Jag var säker. Kikki skickade upp Maud och Sanna som agerade hjältar. Klippor!

Mamma anslöt för att köra till akuten.
-          Du får göra fasta bevakningen innan vi åker!
Jaha. Bita ihop och Samson levererade en fast bevakning där han endast EN gång fick ljud. När figuranterna startade så kom ett skall, sen höll han tyst. Visst… jag var rätt hård på honom. Men han gjorde en kanon bevakning och var lätt att läsa.

In på akuten bar det. Röntgen. Inget trasigt. Bara kraftig stukning och blödning.

Natten var kalabalik. Mer behöver man inte säga. Nya kontrollanter kallades in.

Patrullstigen då. Inledde med en ASgrym vindmarkering, alltså modelllik! Så snygg var han när han gick ut och tog vinden. Mammas älskling. Sen tog han ljudet i patrullens förlängning kan man säga, vid två tillfällen. Sen orienterade han figuranten hela tiden, men inga ”nya” markeringar.
Kort och gott så har jag tränat fel, jag har tränat på lååånga ljud och subtila ljud. Vilket inte riktigt går ihop med certprov. Som när vi var med arlanda och lekte, då Samson tog och följde upp ljud på 350 meter i skogen. DET är vad vi kan. Mitt fel alltså. Hunden var grym. Jag sög!

Tyvärr så kommer jag inte hinna träna inför ett nytt prov pga att vi har praktik i vår, vi har lagt ner mellan 4-8 timmar i veckan på att han ska vara tyst. Det går inte ihop med vårens planering. Tyvärr. Övriga grnar kommer få stå tillbaka HELT då och det vill jag inte, vi kommer inte heller hinna spåra om vi ska ägna så mycket tid åt att han ska fortsätta vara tyst. Vi kanske hänger på, men då som ett jävligt otränat ekipage.

Men sen är det ju så förbannat roligt att min älskade Kråka och Ultra Mammas Gris numera kan titulera sig Tjh (FM)!!! Alltså… gåshud! SÅ satans glad jag är för deras skull! De har gjort så otroligt fina framsteg och är… tja… kort och gott HELT JÄVLA FANTASTISKA!!!!!

Anna och Therese satte provet denna gång också och tja… alltså nu får man se upp i skogarna!