Överlevnadsguide för en schäfer. Del 2

Kvällens träning var fortsättningen på boken "De är ASkort tid till tävling. Överlevnadsguide för en schäfer. del 2"
Igår så var jag och Cissi på MBK, jag hade valt gruppmoment och dirigeringsapportering som moment. Gruppmomenten kördes igenom där vi kastade belöningar från gömslet på nedräkning och varvade med att gå ut och belöna på plats. Platsliggningen så blev det rätt grov belsatning och hundarna låg hur bra som helst. Såååå skönt att få känna att nojjan över gruppmomenten fortfarande är ett minne blott, trots att vi inte tränat dem på så länge. Ha ska BARA ligga och sitta.
Dirigeringen blev fokus på tydlighet från min sida och beslutsamhet och ett jädra drag från hans sida.
Jag var salig efter passet och Cissi var nog inte helt olycklig heller. Ronja var tokig och fick köra apportering med de tunga apporterna, hon som FÖRR I TIDEN var försiktig och med inslag av trav och lite osäkerhet. Jäklar vilken spätta in och ut det var! Gryyyymt! Sen blev Cissi medveten om hur mycket hon lärt Vic utan att hon tänker på det. Tänker ni på vilken fot ni kommenderar hunden på? Det är tydligen skitviktigt om man frågar Vic!
Elsa fick köra lite FF och träna på ordförståelse och den lilla mjölkkon börjar komma igen kan man säga ;)
Idag drog jag iväg själv och hade en plan, som jag höll mig till så jag nästan blev mörkrädd! Så jäkla strukturerat! Varvade hundarna och höll tiderna!
Samson fick utlåtandet "tveksamt gripande" på metallen sista tävlingen, inte helt oväntat eftersom jag inte tränat den och den ÄR fan lite snuskig att bita i. Man har ju provat själv.
Jag påpekade hans trams och sen belönade jag upp när han gjorde som jag ville. Resultatet blev en idiot som höll på att spränga hindret för att han hade sån dragning på apporten. Jag fick köra "Man sitter din lilla parvel, SEN hoppar och apporterar man"-korrigering och jag kan inte klaga en sekund på hur hela momentet såg ut till sist. Full spätta, bra hoppteknik och hantering av apporten samt avslut... tja håller detta på tävling så är det en solklar 10! Men det är ju lite annat som ska göras innan man kommer till det momentet...
Körde kona och snabb fjärr innan vi avslutade med sitt i ensam grupp och med samma tänk som igår, snälla lilla Mammas Gris. Sitt så på tävling så är du hemma med halmen!
Elsa tragglade sitt FF och det är verkligen upp och ner, jag ska ta lite experthjälp sen. Hon är rätt svårbalanserad och jag blir lätt gråhårig. MEN va fan! Det är det ju värt!
Sitt och ligg och sen låååååååååååååååånga inkallningar med hundra kommandon så hon kopplar kommandot med en viss känsla. Duktiga lilla FiaLotta! Just det! Vi började med att kräva "hoppa vart du än står"-momentet, det gick över förväntan!
Sen blev det apporteringoch här snodde jag ett knep som Sanna kört på sin tjänstehund Ultra (japp det känns fan najs att skriva det!;)) där hon låtit Ultra hoppa upp på henne och avlämna, så hon ska växa. Eftersom Elsa och jag har stått och stampat på avlämningssidan så kändes det som ett enomt genombrott när hon studsade upp på mig för att lämna av. Hon vet att hon ska sätta apporten mellan mina händer och INTE släppa utan kampa och släppa när jag säger det, så har dessa händer (som jag alltså håller framför mig) flyttats från gräsrotsnivå upp till brösthöjd.
Tänk att hormoner kan göra så mycket! Tur att jag inte gav upp tanken iaf!

Med denna känsla i kroppen så är det nu bio med Christoffersson som gäller, Ted ska ses och eftersom vi har lika tråkig humor båda två så lär det bli sketakul! :)