Certprov minus ljud och grattis BÄSTA Kråkan och Ultra Mammas Gris, Therese och Eddie och Anna och Vilda! Ni är grymma!

I helgen så gjorde jag och Samson vårt certprov och tyvärr gick det inte vägen, men jag kan inte riktigt förmå mig att vara besviken såsom jag trodde att jag skulle vara. Jag har fått en helt ny respekt för min hund och det var ett brutalt uppvaknande och jag har insett vilken fantastisk hund jag har som jag kan lita på i alla lägen.

Vi inledde med hantering. Inga problem.

Sen kom spåret.

Klockrent upptag och han var en dröm att läsa, han kom till spårövergången men eftersom det var en klippskreva som var ca 10 meter bred längre fram, där låg spårvittringen som en fettklump och Den hade Samson bestämt sig för att han skulle till. Han kontrollerade spårövergången, lyfte näsan och likt den lilla fuskare så sa han ”skärp dig morsan, det är lättare om vi går på här borta!” och jag följde med. Halt gjordes och påsläpp skedde.

Vi kom till första apporten och tog paus i tio minuter, jag hade adrenalin som en galning och var tvungen att lugna ner mig för att vi skulle kunna spåra.

Iväg och jag vet inte hur långt vi kom, men ner för en liten höjd på berget skulle vi. Samson stod nedanför och väntade med slak lina och jag skulle ”bara” hoppa ner. Knät vek sig åt fel håll vid landningen och jag skrek som om helvetet brutit lös, Samson blev så överrasad och rädd att han för första gången i sitt liv lastade sig i panik undan och blev ett med backen.

Där låg jag. Hur skulle jag göra nu? Vart i helvete var jag? Vilket håll hör jag vägen åt? Omöjligt att avgöra… ljudet studsade mellan berg och träd. Hur sunt är det att försöka stoppa en bil på Värmdövägen? Blir man köttfärs? Samson kom fram och pussade på mig. Dumma hund! Dåligt samvete för att jag var så förbannad och då även på honom. Pillade från stegräknaren, hur långt hade jag gått? Skulle jag ta mig tillbaka? Hur lång var morgonpromenaden? Kunde jag räkna ut vilket som skulle vara kortast? Jag konstaterade att det var lika bra att fortsätta spåra, kom jag till slutapporten så skulle ju folk vet vart jag var och kunna hämta mig.

Jag vet inte hur länge jag låg på backen och tyckte fasligt synd om mig själv, men Samson gav upp hoppet om att vi skulle fortsätta. Det gick säkert en kvart… eller mer…

Men upp på benen kom jag. Jag bad Samson börja spåra igen och det gjorde han. Med hundra förmaningar om att han skulle spåra LÅNGSAMT så stapplade vi oss fram. Regnet upphörde och solen kikade fram. Kändes som en filmjävel, här var vi tappra och då skulle solen få lysa på oss. Just snyggt.

Föremålen ramlade in och vid näst sista så gick spåret ner över berget och på ett fint barrbestrött underlag så la sig Samson. SAAAAKTA som tusan. Jag var så trött och så arg att jag tänkte att han hade blindmarkerat och när jag kom fram så låg det ingen apport mellan hans tassar. Jag suckade och blev frustrerad. Trött var han. Men svansen viftade.

-          Men vart har du den!!? Har du blindat!!? Visa!

Samson vek öronen utåt och tjurade ihop, så la han om sig och small tassarna i backen igen. DÄR låg den. Metallen. Kopparfärgad och ett med underlaget. Den hade legat längst handloven på honom och jag såg den inte. Idiot till förare.

Jag kastade av mig ryggsäcken och belönade honom med allt jag hade. Sen rann tårana.

Jag kopplade loss honom och bad honom fortsätta spåra. Långsamt.

Världens finaste hund tog upp spåret igen och följde mina order om att spåra lååååånsamt. Det tog inte lång tid innan ha nla sig igen och slutapporten var med. Jag satte mig bredvid honom och tog upp telefonen och ringde Kikki och meddelade att mitt knä gett upp.

-          Vart är du någonstans??

-          Vart tror du att jag är!!? Vid slutapporten!

Gud. Gulliga Kikki. Jag var otrevlig, hulkade och grät och hade alla tänkbara scenarion klara i huvudet. Knät var trasigt. Jag var säker. Kikki skickade upp Maud och Sanna som agerade hjältar. Klippor!

Mamma anslöt för att köra till akuten.

-          Du får göra fasta bevakningen innan vi åker!

Jaha. Bita ihop och Samson levererade en fast bevakning där han endast EN gång fick ljud. När figuranterna startade så kom ett skall, sen höll han tyst. Visst… jag var rätt hård på honom. Men han gjorde en kanon bevakning och var lätt att läsa.

In på akuten bar det. Röntgen. Inget trasigt. Bara kraftig stukning och blödning.

Natten var kalabalik. Mer behöver man inte säga. Nya kontrollanter kallades in.

Patrullstigen då. Inledde med en ASgrym vindmarkering, alltså modelllik! Så snygg var han när han gick ut och tog vinden. Mammas älskling. Sen tog han ljudet i patrullens förlängning kan man säga, vid två tillfällen. Sen orienterade han figuranten hela tiden, men inga ”nya” markeringar.

Kort och gott så har jag tränat fel, jag har tränat på lååånga ljud och subtila ljud. Vilket inte riktigt går ihop med certprov. Som när vi var med arlanda och lekte, då Samson tog och följde upp ljud på 350 meter i skogen. DET är vad vi kan. Mitt fel alltså. Hunden var grym. Jag sög!

Tyvärr så kommer jag inte hinna träna inför ett nytt prov pga att vi har praktik i vår, vi har lagt ner mellan 4-8 timmar i veckan på att han ska vara tyst. Det går inte ihop med vårens planering. Tyvärr. Övriga grnar kommer få stå tillbaka HELT då och det vill jag inte, vi kommer inte heller hinna spåra om vi ska ägna så mycket tid åt att han ska fortsätta vara tyst. Vi kanske hänger på, men då som ett jävligt otränat ekipage.

Men sen är det ju så förbannat roligt att min älskade Kråka och Ultra Mammas Gris numera kan titulera sig Tjh (FM)!!! Alltså… gåshud! SÅ satans glad jag är för deras skull! De har gjort så otroligt fina framsteg och är… tja… kort och gott HELT JÄVLA FANTASTISKA!!!!!

Anna och Therese satte provet denna gång också och tja… alltså nu får man se upp i skogarna!