..nu har jag tänkt lite...
Har ni oxå tänkt på sådana där människor som bara verkar ha tur jämt? Eller ska man säga glider igenom livet friktionsfritt. Även om de ställer till det för sig så klarar dessa människor sig, på något märkligt sätt så bara gör dem det hela tiden...
Även om de gör bort sig igen så lixom rinner det bara av dem som vatten på en gås, sådana personer är det ganska lätt för mig att tycka mindre om, kanske rent av inte tycka något om eftersom de inte är värda det.
Ta denna Katrin Zytomierska som exempel, hon kan kasta skit kors och tvärs (visst måste jag ge henne att hon har ett underbart tänk i vissa fall...) och det rinner av henne, hon sårar många och startar en hetsstämning grundat på rykten och hörsägen (tingsrättsbeslutet som exempel) men det går obemärkt förbi. BARA för att det finns några få som skyddar henne. Några som stryker henne medhårs. Bara för att dessa få gör detta så kan hon fortsätta.
Har ni tänkt på att majoriteten som pysslar med det här är tjejer!!?
Kan någon hitta till antalet lika många bloggar (eller i dagliga livet!) killar/män/karlar/ som håller på såhär?
Ligger det i den kvinnliga naturen att göra så här? Nu börjar man ju kika på det här ur ett socialpsykologiskt perspektiv... visst är det egentligen väldigt intressant?
Varför är det såhär? Har kvinnan en naturlig fallenhet att tala illa om andra? Kan det vara så att det grundar sig i de berömda begreppen skam och stolthet av Thomas Scheff?
Skamen över sitt beteende genererar i att man för att uppnå stoltheten väljer att trycka ner andra? Till vilket pris som helst?
För att behålla sin stolthet och undvika att uppnå skam så vill man hitta en "syndabock", man vill lägga skulden på någon annan och peka på dennes beteende när man kan hitta den felande länken i sitt eget beteende och beteendet hos dem som man får att ta ens parti och som hjälper en att leta "syndabock". (Katrin vs parkeringsvakterna)
Kan det vara så här enkelt? In med mer karlar eller så ska vi kvinnor lära oss av den "rakhet" och därmed genuina ärlighet som faktiskt männen kommer med.
Det bästa är att vi lär oss. Kan vi det så kommer vi också inse att vi bara höjer vår egen skam (även om det upplevs som stolthet) genom att tala illa om andra och leta "syndabockar" för att framställa oss själva i bättre dager.
Jisses kanske ska mejla Sociologiska institutionen i Halmstad och mina gamla lärare och tipsa om ett hett ämne!!?
Hade jag fått styra världen så skulle jag skickat folk som beter sig så käpprätt åt fanders och behålla alla som är äkta och underbara:-)
Kanske att man ska läsa vidare... Det är ju mäktigt intressant hur genusbetingat det här ämnet kan te sig... nu har jag ju en uppsats på G! ;-)
Har ni oxå tänkt på sådana där människor som bara verkar ha tur jämt? Eller ska man säga glider igenom livet friktionsfritt. Även om de ställer till det för sig så klarar dessa människor sig, på något märkligt sätt så bara gör dem det hela tiden...
Även om de gör bort sig igen så lixom rinner det bara av dem som vatten på en gås, sådana personer är det ganska lätt för mig att tycka mindre om, kanske rent av inte tycka något om eftersom de inte är värda det.
Ta denna Katrin Zytomierska som exempel, hon kan kasta skit kors och tvärs (visst måste jag ge henne att hon har ett underbart tänk i vissa fall...) och det rinner av henne, hon sårar många och startar en hetsstämning grundat på rykten och hörsägen (tingsrättsbeslutet som exempel) men det går obemärkt förbi. BARA för att det finns några få som skyddar henne. Några som stryker henne medhårs. Bara för att dessa få gör detta så kan hon fortsätta.
Har ni tänkt på att majoriteten som pysslar med det här är tjejer!!?
Kan någon hitta till antalet lika många bloggar (eller i dagliga livet!) killar/män/karlar/ som håller på såhär?
Ligger det i den kvinnliga naturen att göra så här? Nu börjar man ju kika på det här ur ett socialpsykologiskt perspektiv... visst är det egentligen väldigt intressant?
Varför är det såhär? Har kvinnan en naturlig fallenhet att tala illa om andra? Kan det vara så att det grundar sig i de berömda begreppen skam och stolthet av Thomas Scheff?
Skamen över sitt beteende genererar i att man för att uppnå stoltheten väljer att trycka ner andra? Till vilket pris som helst?
För att behålla sin stolthet och undvika att uppnå skam så vill man hitta en "syndabock", man vill lägga skulden på någon annan och peka på dennes beteende när man kan hitta den felande länken i sitt eget beteende och beteendet hos dem som man får att ta ens parti och som hjälper en att leta "syndabock". (Katrin vs parkeringsvakterna)
Kan det vara så här enkelt? In med mer karlar eller så ska vi kvinnor lära oss av den "rakhet" och därmed genuina ärlighet som faktiskt männen kommer med.
Det bästa är att vi lär oss. Kan vi det så kommer vi också inse att vi bara höjer vår egen skam (även om det upplevs som stolthet) genom att tala illa om andra och leta "syndabockar" för att framställa oss själva i bättre dager.
Jisses kanske ska mejla Sociologiska institutionen i Halmstad och mina gamla lärare och tipsa om ett hett ämne!!?
Hade jag fått styra världen så skulle jag skickat folk som beter sig så käpprätt åt fanders och behålla alla som är äkta och underbara:-)
Kanske att man ska läsa vidare... Det är ju mäktigt intressant hur genusbetingat det här ämnet kan te sig... nu har jag ju en uppsats på G! ;-)
Där satte du huvudet på spiken! Att du inte skrev om det!!?
SvaraRaderaDet ju ofta så, tjejer snackar illa om andra och letar syndabockar istället för att ta tag i saken själva.
Man maskerar gärna sin egen skam i något annat, skyller på någon annan när man själv trampat i klaveret. Vill ha en "syndabock" som du skriver, den kan man jaga till världs ände om så krävs...
Rädsla för att stå upp för sig själv och bli självförverkligande eller vad ligger bakom detta?
Väldigt intressant tankegång du startade...
Varför ältar kvinnan sin egen skam? För älta är något kvinnor kan, till tusen!
Vi rings!
Kramizar