Ibland undrar jag...

..hur vissa människor tänker, jag gör alltid mitt bästa för att förstå, ta in eller förvalta allas åsikter. Det blir inte nödvändigtvis en del av mina men det är viktigt att man håller ett öppet sinne när man jobbar med djur, stolthet kan man kasta i soporna för det kommer inte ta dig längre än näsan räcker och då är det rätt svårt att nå sin hund eller ens komma i närheten av den lycka det faktiskt är att ha hund.

Nu sitter jag här med ett hål i handen och en tumme som slagits ur led av ett härligt bett från en hund, en riktigt bra hund, sund och trevlig. MEN som så många andra så har han blivit tilldelad en alfaposition på tok för tidigt.

Att han bet vara bara ett "Lilla gumman du rör inte mig"-bett, inget allvarligt och det är ju synd att vi människor inte är gjorda för dessa bett. -Typiskt med vårt värdelöst tunna skinn-

Att korrigera en sådan hund ligger långt ifrån våra förmågor, vi blir arga -smärtan frambringar tårar- och tappar besinningen. Träning och åter träning på det mentala planet ska till och när man sen hamnar i den situationen så kommer man kunna lösa det.

I mitt fall så satt hunden fast i handen och släppte inte, jag uttnyttjade mitt "Jag är fetast av oss"-kort och lyfte helt sonika upp honom i nackskinnet -Fortfarande med hunden som ett skruvstäd i handen- och för att inte riskera mitt eget ansikte så tryckte jag den mot väggen och bet honom i örat och morrade som hans egen mor hade gjort åt honom. Insikten för honom att han var en ganska liten kille på jorden fick honom att släppa lite på greppet han hade runt min hand. -Jag kunde slita ut den, vilket resulterade att hela tummen snittades upp- Med två händer fria så kunde jag ta ett bättre grepp och la omkull honom. -Han har varit hos på trim mig sen valptassar och nu var det ett tag sen vi träffades, så klart att han var tvungen att testa sina vingar- Nu var lillen väldigt medveten om att det här var en av hans sämre idéer och svansen for in mellan benen och viftade frenetiskt. Jag fortsatte morra och markerade att jag var väldigt missnöjd. Tog upp honom på bordet igen och visade tänderna mot honom och vips så var min Lillprins tillbaka -som han faktiskt kallats av mig sen han var liten- med en lågt frenetiskt viftande svans och med tusen pussar runt min mun så gjorde han allt för att få komma tillbaka på den "vita sidan".

Då slutade jag morra och jag växlade till att belöna honom på hundars vis, hans lycka var gjord!

Sen hade vi en mysig timme till tillsammans -utöver den stund det tog för mig att få tillbaka min tumme i rätt utgångsläge-

Anledningen till att jag undra är att jag just läst en artikel av en "kändis" som heter "Ledarskap är en myt" ... Tänk om familjen som äger hunden fick uppleva den guldklimp jag känner -deras hund- och inte den tonårs trotsiga hanhund de tampas och kämpar med varje dag? -Ni där ute med viljestarka hundar vet vad jag pratar om -Inklusive jag själv... Samson...- De gör ett kanonjobb och är jätteduktiga, men det är en djungel därute med "Gör så" och "Man får INTE" osv...

NÄR ska folk greppa att den etologiska -Läran om djurens bettende- vägen borde vara en naturlig del i alla typer av hundfostran och faktiskt även träning? Det är ju trots allt hundar vi jobbar med... Då slipper man få tummen biten ur led, vara orolig för att barnen blir antastade av hunden eller att den inte skulle lyssna och därmed ställa till otyg i samhället eller för alla vildda djur som den jagar olovligt... Men framförallt öppnar man en komunikationskanal som är fantastisk!

Då hade alla haft en underbar relation med sin ögonsten och precis som jag känna att varje minut med min hund är ett andetag i livet, ett sätt att ladda batterierna på...

Jag önskade att alla fick uppleva den känslan som jag har när jag tittar på Samson, Du är mitt allt och en del av min själ. Älskade hund.

Ha kul med era hundar men glöm inte att det är hundar. Nu ska jag umgås med mina finaste på jobbet... och Sanna och Malin ;)