...är ödmjuka och nyfikna människor som är modiga!
Mamma med ett dagisgäng, en hundförare med mycket eget tänk...
För inte så länge sen så var jag och firade min farmors 80-årsdag -hujeda mig älskade farmor, det börjar bli ett par år!- på plats fanns min biologiska far -som jag inte hört eller sett ngt av på... ungefär 17 år- och det krävdes lite av mig för att våga mig dit.
Men det som mötte mig förvånade mig, alla kusiner, farbröder och respektive kramade om mig, grät och nöp en i kinden. Ingen har tydligen gått på lögnerna utan förstått, min största fasa upplöstes och jag kunde njuta av sällskapet och en bit god mat.
Sen bar det av in till stan med Matilda som såg till att mildra efterdyningarna av vad som just hänt.
Lägg till att min egen far inte vågade sig fram ens för att säga hej, han som gjorde det gedigna valet att vända mig ryggen och spenderade inte så mkt mer än ett par minuter under dessa år på telefonsamtal innhållande "jag ringer nästa vecka..." -som egentligen betydde att vi ses på nästa begravning eller om 17 år...-
Men en av mina farbröder sa i sitt tal till farmor och upprepade sedan dessa till mig vid bordet;
-"Jag uppskattar en ödmjuk -empati och förstålse- och nyfiken människa -som är intresserad av mig som männsika-, en som är modig -som vågar- ... När du kom hit idag så visade du att just sådan är du Jeanette. Du kommer gå långt."
Det tog jag med mig, varje gång jag hör orden inombords så ler jag lite. Tänk att dessa släktingar som inte sett mig på allt från 7-20 år ser mig så.
Tänk nu efter själv, hur är den människan som du uppskattar?
Jag håller med Klasse och inser att detta borde vara ett mantra för alla människor, det kanske är svårt att hålla det jämt, men man kan hitta tillbaka, bli en bättre människa. Alla har en dålig dag, men man kan be om förlåtelse och mena det. Enkelt som gatan, människor om inser sina misstag och ber om förlåtelse står högt upp på min uppskattnings-lista.
Eftersom jag ofta tänker hund så kommer en liten tanke här och nu, tänk om alla var just ödmjuka, nyfikna och modiga?
Om alla hade öppna sinnen och med den ödmjukhet som åligger en bra hundförare kunde förstå att vår värld inte är enkelriktad med höga kravallstaket på båda sidor om vägen, det finns tusen stigar som löper in i skogen. Tänk om alla kunde vara så nyfikna att de gav saker och ting en chans och utforskade sin egen förmåga längst dessa stigar, så man på så sätt hittar sin egen filosofi?
Tänk om alla var modiga och vågade stå emot eller upp för det man tycker och tänker, tänk om alla vågade fråga och ifrågasätta? Tänk om alla kunde inse att perfektion i djurvärlden är relativt och bara ta saker och ting för vad de är.
Jag känner några sådana människor, lyckans mig...
Men tänk...tänk bara vilken nation av fenomenala hundförare det skulle finnas då!!?
