Gassade sol och tappra satar var vi minsann som begav oss ut på spårmarkerna idag, temperaturen närmade sig 30 grader och jag kan inte annat än att medge att jag konstant funderade över att det måste vara så häre det känns ca 15 minuter innan man avlider om man blivit inlåst i en finsk bastu...
Samson spårade galant innan vi kom till sista vinkeln, det var som om att han ställt in sin lilla valnöt på "stanby/forward" och bara lufsade på, det såg kanon ut men om man satt på the inside information så kunde man ana en och tre ugglor i mossen.
Vinkeln kom och han spårade bara vidare, två meter efte så insåg han sitt misstag och backade tillbaka, sen följde han spåret igen och gick ut samma sträcka igen. Kalas tänkte jag -eller inte!- och väntade snällt på att min dumsnut skulle sortera rätt.
Slutligen och på sitt tredje försök så sög han tag i spåret igen och lufsade vidare, men återigen så gick den lilla lilla hjärnan in på "standby" och eftersom jag sällan håller koll på apporterna -bara antalet- så knatade jag fram och skulle plocka upp den som han just lagt sig för, men där fanns ingen apport mellan hans tassar, jag bad honom ställa sig upp och tittade under honom... Ingen.
Sucken som unslapp mig var tung och jag blickade mot horisonten -där linan slutade alltså- och döm om min förvåning när min blick fastnar ca 1,5 meter bakom honom på den lilla läderbiten som ligger och hånar oss.
Man kan alltså konstatera att Samson´s hjärna låg ca 1,5 meter efter självaste kroppen.
Ah well...
Samson spårade galant innan vi kom till sista vinkeln, det var som om att han ställt in sin lilla valnöt på "stanby/forward" och bara lufsade på, det såg kanon ut men om man satt på the inside information så kunde man ana en och tre ugglor i mossen.
Vinkeln kom och han spårade bara vidare, två meter efte så insåg han sitt misstag och backade tillbaka, sen följde han spåret igen och gick ut samma sträcka igen. Kalas tänkte jag -eller inte!- och väntade snällt på att min dumsnut skulle sortera rätt.
Slutligen och på sitt tredje försök så sög han tag i spåret igen och lufsade vidare, men återigen så gick den lilla lilla hjärnan in på "standby" och eftersom jag sällan håller koll på apporterna -bara antalet- så knatade jag fram och skulle plocka upp den som han just lagt sig för, men där fanns ingen apport mellan hans tassar, jag bad honom ställa sig upp och tittade under honom... Ingen.
Sucken som unslapp mig var tung och jag blickade mot horisonten -där linan slutade alltså- och döm om min förvåning när min blick fastnar ca 1,5 meter bakom honom på den lilla läderbiten som ligger och hånar oss.
Man kan alltså konstatera att Samson´s hjärna låg ca 1,5 meter efter självaste kroppen.
Ah well...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar