Varför har jag en utställningsschäfer och inte en iller i rosa ballerinakjol?

Jag har funderat kring ett väldigt klokt inlägg hos Hanna och en tjej som heter Jenny ”Får man vara med även om man inte vill bli bäst?” och det var verkligen ett litet aha-moment för mig.

Jag har inte ambitionen att bli bäst, den har finnits där men lixom vuxit ifrån mig. Det är för många grenar som är förbannat roliga och jag har turen att ha en hund som är duktig i ALLA. Ett enormt I-landsproblem egentligen. Men eftersom han är duktig så finns det en press eller snarare en förväntan på att vi ska prestera på topp, fast vi inte är specialister på något.

Det hade varit roligt att tävla SM, oavsett gren, men bara för att själva upplevelsen ÄR rolig. Jag ÄLSKAR att tävla, jag älskar att vinna också… Men jag har inga problem att inte göra det heller.

Både en god vinnare och en god förlorare.

Kanske för att det för mig är inspirerande att se andras glädje, eller imponeras av deras förmåga. Men å andra sidan så blir jag lika inspirerad av någon som går in och kör sitt race på plan och har en underbar relation med sin hund och har nollor i snitt, som jag blir av någon som gör ett 320-poängs program… Jag är ju den där störiga publiken som spontanapplåderar och tjoar när främmande människor är inne på plan och springer fram och grattar  eller förmedlar mitt gillande högt och lågt.

Med tiden så uppfattar man många fenomen inom hunderiet som man kan förundras över. Man möter många i vår bransch som är ”starstruck”, man är bara ”någon” om man är på elitnivå eller satsar på att komma dit, man åker och tränar för den ena och den tredje som tillhär grädden på moset och glömmer att kompetens och hjälp finns på alla möjlig håll och nivåer. Man glömmer gärna att man måste hitta sin egen väg och sin egen lycka i smeten av känslor. För det ÄR en smet av känslor. ”Får man vara med även om man inte vill bli bäst?”, är ett så passande citat här.

Jag har en egen smet av känslor. Jag tränar nämligen inte som majoriteten gör och jag har inte typen av schäfer som man ska ha om man älskar att tävla, vilket i många fall gett mig en stämpel. En stämpel som bla säger HUR jag tränar och som gjort att jag blivit lite av en utböling med konstiga eller i vissa personers ögon felaktiga träningsmetoder och valet av hund är givetvis många gånger fel. Kommentaren ”har hon äntligen skaffat en riktig schäfer?” om Elsa eller ”Du som är så jäkla ambitiös, varför har du en utställningsschäfer?” med hänvisning till att min älskade Samson därmed inte är tillräckligt bra sårar och så långt ifrån sanningen som man kan komma!

Faktum är att om den hunden hade fått specialiserat sig så hade han antagligen konkurrerat utan problem med de hundar som anses vara riktiga hundar, men han har hamnat hos fel matte som älskar att träna hund och då inom tusen grenar. Han får helt enkelt inte chansen.

Hade man satt honom hos en skicklig förare med EN målsättning, då hade de kommit långt. Det är det många ”någon” från alla olika ”läger” som kan skriva under på.

Fejkschäfer? Eller en iller i rosa ballerinakjol?

 Andra älskar mitt sätt att tänka och min tro på att föraren gör ekipaget i större grad än vad hunden gör ekipaget. Skicklig förare+medioker hund=toppekipage. Kanon hund+medioker förare=kalabalik. Detta har vi alla sett så många gånger och i så många olika kombinationer!

Min lilla klump i magen har egentligen vuxit till sig av att jag känner att jag måste visa att mina hemmabyggda metoder ger resultat och att min hund inte suger, dåliga eller mediokra resultat beror per automatik på mina dåliga metoder och fel typ av schäfer. Jag drar mig för tävlingar inom vissa grenar bara för klumpen i magen. Själv vet jag att resultaten beror på att jag anpassar min träning till att min hund ska prestera bra inom många grenar som var och en kräver mycket tid i anspråk. Det går INTE att prestera på topp inom allt och jag kan inte välja gren, det är helt enkelt för roligt att träna med Samson och få uppleva nya saker med honom. Eftersom vi uppnått det mål jag har haft så är ju egentligen inte resultatet dåligt.  Resultat eller inte. Det förändrar inte att jag fortfarande ÄLSKAR att tävla, även om jag inte är bäst.

Men nu har jag gått och varit lite vissen och med grubblarmössan på i tre dygn och då kom uppryckningen, tack vare pepptalk från folk som skiter i om jag så hade gått och trampat på träningsplan med en iller i rosa ballerinakjol.

”Du måste ju bara ställa dig frågan varför du håller på med hund som du gör?”

”För att jag älskar varje sekund av det…”, svaret var självklart.

”Jamen dåså!”

Ny målsättning här i hundlivet:

Om jag kommer att tänka på något och någon av följande tankar dyker upp innanför pannbenet:

”Fan vad roligt det skulle vara…”

”Det hade varit coolt att få prova/göra…”

”Guuuud vad spännande det skulle vara…”

Då SKALL jag ta mig an det äventyr som dykt upp! OAVSETT vad det är! Oavsett om vi är bäst eller inte, vi ska vara med ändå!