20 meter!

Tre bra saker hände idag.

1. Kom hem och släppte ut hundarna, Surikaten skrek i vanlig ordning alla sina sjuttiofem fraser som antagligen skulle föreställa ett referat av hennes förmiddag när jag suttit med ångest över en tenta. Höll masken och när hon kommit ner sig lite så kallade jag in henne "hit" och hon var med på noterna! Lycka! Kommenderade fot -la på DK- och hon studsade in. Kommenderade "hit" -la på DK- och hon gjorde som jag ville. Nöta och låta henne smälta det en stund verkar funka lika fint på henne som på Samson tydligen, rätt kul... Uppenbarligen passar alltså tänket mig i kombination med hund. Intressant upptäckt. Har ju sagt det förr. Säger det igen. Hundträning aka individanpassning på två fronter. Dock släpper jag med Elsa otroligt mycket av det jag gjort med Samson, men det är ju för att jag är den jag är. En tjej och inte Terminator.

2. Såg rådjur på golfbanan och ökade på steget och hoppades att Elsa skulle se dem, men hon missade dem och jag suckade djupt. DÅ fick hon vind, gjorde 90 grader och fick ett hyfsat tempo upp för den branta backen. Vad Elsa dock inte var beredd på vad hennes beteende skulle utlösa. Likt en projektil kom jag farandes längst grusvägen och så hade vi utvecklingssamtal. Surikaten tog till "skrik och panik" men insåg snart att det bara var att underordna sig och krypa till korset.

Det bästa -mitt tips kommer alltså nu- är när jag är inställd på utvecklingssamtal så blir jag aldrig kvar i de energierna, så när vi var klara så utnyttjade jag att fröken kvittrade kring mina ben i aktiv underkastelse och körde lydnad igen. LYCKA tyckte hon och jag fick kill i magen över hur duktig hon var! Från att bara kört korta förflyttningar och positionsträning så utmanade jag henne och ställde för första gången det ovillkorliga kravet, som jag undvikit hittills, och med utvecklingssamtalet i bagaget så tog hon kravet så fiiiiiiiiiiiiiiiiint!

3. 20 meter fotgående utan blicksläpp och sen var det belöningskalas i form av beröm och mys, underbara hund! MEN så råkade jag kvittra lite för mycket och då kom klapprandet i truten på henne. Aj! Hårfin linje!

Samson fick ett uthållighets FF och fjärr med matte ståendes över sig och handgriplig hjälp vid omgång ett och vid omgång två... tja... då killade det i magen igen! Gjorde det på asfalt så han inte skulle glida en centimeter och verkligen få möjlighet att känna hur baktassarna var limmade... tja... han är Mammas Gris och han levererade återigen nio skiften som var perfekta teknikmässig -i mina ögon- men man kan önska att skiftet stå-->ligg skulle vara snabbare. Men jag ser inte riktigt hur det ska ske utan att tekniken fallerar. Det går inte långsamt, men det vibrerar inte i backen när han kommer ner... ska filma och låta er avgöra... Vilket är mer fördelaktigt rent bedömningsmässigt. Tror dock att vi tjänar mer på tekniken än farten. Att få till farten och att det ska hålla på tävling... Kommer kräva rätt strikta träningspass och jag måste hålla mina tjejfasoner borta. LÅNGT borta. Så att tävling och träning blir så likt som det bara går och han därmed tror att jag kommer Go bananas om han gör fel på tävling...
Tror jag kom fram till ett beslut själv. Det blir teknik. Jag orkar inte vara så benhård som det kommer krävas....

Nattinatt kamrater!

Ragnarök era djävlar!

Sitt i grupp får lixom en helt ny innebörd när man går på dagis. Visserligen vikarierar jag bara för en fröken som är på semester, men va fan... Vad gör man inte för ordningens skull? Surikatfan fick hänga på oxå, eftersom jag ogillar andra hundar rätt skarpt så tänkte jag att hennes funktion fick bli "offerlamm" när jag lessnar och spontant måste döda något, de andra är ju betalande kunder. Det var väl den enda bra poängen matte hade när hon la ut uppdraget som täthund (läs: allsmäktig plutonchef) på mig. Problemet ligger egentligen i att hon de senaste fyra åren satt någon form av förbud kring just dödandet av andra hundar. Jag är som Edward i Twilight, hade jag inte behärskat min instinkt så väl som jag gör så hade alla varit döda inom 30 sekunder...
Jag räknar iskallt med att matte dör före mig, då står Ragnarök för dörren mina vänner....
Aaja iallafall...
Trevlig helg kamrater och alla tvåbenta!
Puss Samson

Träningsläger för Hundnördar

Jag vet inte vart jag ska börja. Eller hur jag ens ska skriva. Det finns nog inte ord som beskriver helgen på ett värdigt sätt. Det var helgen med stort H.

I fredags, efter att ha glömt mitt kontokort i parkeringsautomaten och brutit en nagel för att Elsa inte har vett att lyssna om hon tror att det vankas jagkt på Samson... och efter att ha hämtat Ronja hos Erland och Eva och sen hämtat en ngt försenad Cissi samt ett par påsar bullar... tja... då bar det av... Resan ner till Halmstad och vad som gått under arbetsnamnet "Träningsläger för hundnördar" stod äntligen gör dörren! 

Fredagen inleddes med middag och massa snack, jag kan inte fatta att jag bott i Halmstad i två år... Men när jag kliver in hos Hanna så är det som om att "hem"-känslan infinner sig direkt! Vi var ett gäng goa damer som var inkvarterade på Hökagården och Hanna och Lasse var som vanligt världen bästa värdpar! Elsa vill att vi trycker extra på detta eftersom hon fick vara inne med hela den gyllene flocken och Charlie, hon sov på soffan med rumpan i mitt knä och huvudet i Hannas. En nöjd tös!

Lördag ägnades åt träning. Träning och åter träning. 

Hanna var den som först bröt ut i glädjetårar efter detta pass, Tila är en satans terrier. För precis ett år sen så löste hon lydnad med att dö och blåvägra göra något. INTE en belöning i hela världsalltet skulle få henne på fötter. Vi som håller på med häst kan jämföra henne med en pissmärr... gärna fux... Hanna ställde av apan och la energi på sin SM-hund (måste ju påpeka det... ;)). Men på lydnadslägret vi hade i september förra året så fick Tila följa med. DET blev deras vändplan och när man ser dem nu så kan man inte tro att den hunden INTE ville samarbeta eller låta sig mutas. VILKEN resa! Kika på pass II så ser ni ännu mer av dessa giganter!

Sne var det min tur att grina. Samson inledde med ett MonsterKnasPass, hela hallen var fylld med uppgifter och jag fick bara styra honom med de kommandon som vi hade i vår repertoar. Det som fick mig att darra på läppen lite lätt var insikten att min hund gärna jobbar för mig. BARA för att få jobba för mig. Han gör det med så härlig energi och med en helt oslagbart självsäker attityd (poppis uttryck) att det känns som om att han känner sig osårbar. Känns verkligen kanon att känna med 100 % säkerhet att jag uppnått det största målet av dem alla (för oss alltså!) med råge och för ganska länge sen oxå... Men här blev det solklart. Han vågar ALLTID ta initiativ, han är lyhörd och tar korrigeringar (eller om man vill kalla det att jag påtalar när det blir galet) bra och sen öser han igen. För att jag ber om det. ÄLSKADE HUND!

Det andra passet så körde vi en vittring med en miljon pinnar, det var vad man hade lagt ut när jag vände mig om. Jag blundade i tre sekunder och såg bilden av hur han jobbade där ute, kände av vilken energi han skulle ha där ute och sen la jag på det på honom. Galopp ut, ett F E N O M E N A L T arbete ute vid pinnarna och ett beslutsamt grepp så tog han min pinne. Men först efter att han kolla ALLA pinnar. När han vänt upp och tog första galoppsteget mot mig så vände jag mig om och öste på själv, han fick under hurrarop hoppa hinder och däck innan han stolt kom och lämnade av den värdefulla pinnen hos mig. Då kom tårarna igen. Jag är så orättvis. Jag tycker vittring är trist att träna. Det enklaste momentet (för oss) och därmed tråkigt. Så blir jag lite sne när vi inte får full pott eller när han inte gör som jag vill. EN träning och han agerar såhär... EN träning. (den som finns på film längre ner) Jag skäms samtidigt som jag är lycklig, han vill ju bara göra rätt och när han får chansen att bli bra på något så blir han så mallig och vill bara mer. Jeanette. Tränar man, då blir det bra. 

Söndagen gick åt till fritt följ. Han går perfekt. Inget att klaga på utom mig. Måste analysera mig själv och vara HÄR och NU. Hunden är grym.

Sen fick Elsa göra entré inför alla (vi tränade själva på lördagen) och hon stilade lite högt och lågt, inte så mycket att säga. Jag har så mycket egne idéer som jag vill få klara med henne först innan någon annan kommer med kritik. Det finns lixom inget klart ännu. Men jag lärde henne rutan i helgen. Den lilla Surikaten sprang sedermera på eget initiativ in i rutan när jag vände ryggen till och kikade i taket. Efter belöning. Det går inte att lära henne rutan som jag lärt Samson, så vi har hittat på nytt. Funkar än så länge och hon börjar förstå vad konerna betyder (utan band) och så kommer fria följet mer och mer. Vill inte köra kortkoppel på henne ännu, hon är lite nojjig för sånt så jag väntar. Planen är att träna många olika grejer så hon får upp motivationen att träna MED mig. Träna vill hon. Men att det ska vara människor inblandade ställer hon sig frågande till...

Men planen är nog fastställd för fröken. Hon blir lydnads och BSL-brutta i första hand och vi kommer antagligen inte att köra några LP:n.

Fick en underbar kommentar på fejjan från en av puddingarna som deltog och även arrangerade denna gedigna helg, Linda:

"Det är en fröjd att se dig träna hund! Du inser verkligen inte hur duktig du och dina hundar är. Hur många står 7 meter från sin hund med ryggen till och hunden utför en perfekt fjärr? Eller kliver upp och sätter sig på läktaren 15 meter bort och det är fortfarande perfekt? Gåshud på mig iallafall:)"

Tack finaste! Kom på mig själv att fundera på hur många år du och Charlige varit en i "gänget" och insåg rätt snabbt att er resa gått förbannat fort! Från noll till hundra på ingen tid alls! Galet! Vill ni se Lindas filmer så klicka på hennes namn ovan!

Tack alla som var med, helt fantastiskt! Skulle kunna skriva tusen ord om allihopa, men eftersom jag varken har tid eller ork så tog jag oss två som lipade mest och högst. Hanna vann den tävlingen i helgen iaf. :)

Nu några bilder som antagligen säger en hel del...

Elsa's inlägg.

Idag så hade jag anmält min matte till ett så kallat mentaltest, hon är ju inget supermaterial men hon får helt enkelt duga som sällskapapa. Jag slussade igenom henne genom testet och kan väl säga att jag trodde ändå hon skulle ha mer stake än hon hade. Jag fick hjälpa till och stötta henne genom hela skiten, gå fram och kolla in dumpen och skrammlet för att visa den klena människoapan att det inte var så förbannat farligt som hon uppenbarligen upplevde det. Hon blev stel av skräck och stannade upp, stirrade tomt framför sig men ändå mot det som satt henne totalt ur balans.
Jag valde att inte lämna henne så värst länge själv, jag var tvungen att kuta ut och snacka lite med en av de ansvariga. Matte var sådär stel igen och jag övertygade hon ute bakom gömslet att om hon kom ut och lekte lite så skulle nog matte slappna av lite... Men icke!
Enda gången hon tycktes vara lite relaxad var när vi blev stående mitt i skogen en stund, jag satte mig och kikade på henne. Men kom efter en kort analys fram till att hon var nog supernervös,hon stod bara och stirrade likt en fisk ut i tomma intet. Jag suckade ljudligt och satte mig och slappade för mig själv snett bakom henne så jag hade koll på läget. Man vet ju inte vad som kan hända när människoapor går in i sån där affekt.
Till min stora lättnad så verkar hon vara fortsatt oberörd av skott och hon kunde leka efter sista smällen, men jag satt och kikade på henne medan de sköt och jag såg ingen reaktion.
Jag skaffade iaf massa nya vänner och hade en kanontrevlig dag, min mormor sa att jag hade fått fin ordning på min matte.... Jag vet inte jag....

Nu blir det slappa lite och käka popcorn!

Avlivning kommer ske på plats.

Sådärja! Dagen är kommen. Idag ska man testa och se om surikaten har huvudet på plats.
Jag känner starkt att det är idag som man kommer upptäcka surikatens mentala tillkortakommanden och avlivning kommer ske på plats.

Ser fram emot en lugn kväll.

/Samson (som för övrigt har KÄND MENTAL STATUS)

Ps. Hör ni något om att jag skulle ha ramlat i BIA-bädden imorse så är detta förtal, jag la mig snärtigt och luktade på mattan samtidigt. Ds.

Stiftelsen - Rotlös

Jag laddar inför morgondagens MH med lilla Surikaten, ska bli roligt att se hur hon löser allt. Vi sover över på granvägen. Där de som ska vara supporters imorrn bor :)

Men först röj ur huset, känner att min pluggro satts ur balans när det är stökigt så det är ju bara att ta tag i, damma lister är inte det roligaste jag kan komma på om jag ska vara ärlig. MEN va tusan! Det ska ju göras... Får se hur långt jag kommer eller om jag ska ta proffshjälp ;)

 Denna går frekvent hemma hos mig just nu, helt underbar låt!

Trevlig helg alla fina!

Jag tvungen att släpa ut garderoben och visa vart skåphelvetet skulle stå..

Idag så var det krig. Japp. Fullt krig mellan mig och Samson.

Jag har gett mig tusan på att han måste ta och skärpa sig, det jamsas och lullas runt lite väl mycket emellanåt och nu var jag tvungen att släpa ut garderoben och visa vart skåphelvetet skulle stå. Punk slut.

Det är när jag bestämmer mig för att skapa konflikter och lösa dem som det blir som bäst för oss, mig och Samson alltså. Nu pratar vi om "problemlösning", jag är ingen bråkmakare.

Skulle jag skapa konflikt med den gravida (skengravida) surikaten så kommer som sagt INGEN på denna sida millennieskiftet att bli lyckligare…

Vi började med fjärren, NOG var mottot och jag bestämde mig för att klämma in lite muskelarbete i samma konflikthärva. La honom i den branta delen av slänten och sen fick han jobba rätt hårt. Jag möblerade om honom när det blev fel och han blev nog förvånad. Jag har ju haft en period med ”äh han hörde nog inte eller han kanske…”-ursäkter. Kände mig som beslutsamheten personifierad och när vi sen bytte till plan mark så satt det! Det utbröt total lycka och vi var två Heffaklumpar som studsade runt äppelträden och sjöng, 

VARFÖR glömmer jag bort vad jag har för hund!!!!!?

Han är för söt. Så är det nog.

Med rätt känsla i kroppen så körde vi fritt följ, bara stegförflyttning åt höger och bakåt. Ännu ett uppvaknande från min sida! Brutalt vad mycket som ramlar på plats när man är inspirerad! Jävlar!

Jag noterade att jag spontant inte har ett system för mina förflyttningar, varken med blick eller steg. Vilken hund skulle inte spontant gå lite snett om de hade en förare som ser ut som jag gör när jag gör förflyttningen?? Blicken limmad snett ner i backen och liiiiten vridning på kroppen, gärna axel, och någon form av smygande steg. Hästtjejen i mig vaknade, korrigerade min hållning, lyfte blicken och tänkte att om hunden bara ska följa mig på en linje, varför ska min kropp eller blick säga ”riktningsförändring”? 

När Samson ser min blick söka sig i en annan riktning så SKA det komma en vinkel eller helomvändning, om jag då kikar åt höger (i detta fall) då kommer han att glida fram eftersom han förväntar sig att jag snabbt kommer vinkla höger eller göra en helomvändning. När jag fått ordning på mig själv så ska vi testa vänster, OM min teori stämmer så förväntar han sig en vänster vinkel eller en helomvändning (alltså vår IPO-vändning där han är kvar på min vänstra sida och gör en framdelsvändning som det heter på hästspråk) när jag kikar åt vänster. Vips! Rumpan åker in bakom.

Frågesport nu då Jeanette...

Vad är ”fot”? 

Svar: En position.

Vad ska hunden gör under rörelse?

Svar: Söka position.

Jeanette. Svaren är alltid enklare än du tror. Pantskaft!

(notera nu att dessa frågor utgår ifrån mig och mina teorier, inget vedertaget alltså!)

Sen fick herrn ligga plats medan jag tränade Elsa, som fick köra vidare på positions sökande. Vi har börjat ta steg! Ett steg. Men iaf…

Sen blev det sitt-träning, ÖVER förväntan måste jag nöjt tillägga!

Eftersom hon var så duktig så fick hon även prova på typ BH-träning, alltså sitta i position och bli lämnad, samma med ligg och vi jobbade på stadgan. Hon var återigen så jäkla grym! Jag vill ju helst återgå på ”icke-fot” sidan och det löste hon galant. Lillsurikaten ska ju köras i lydnad så här var ju början på zätat. Typ. Så smart man kan vara!

Sen fick min gravida kamrat ett DAMPanfall och skrek och flydde, anledning ännu okänd.

Det var bara att hämta henne och börja om. Som vanligt. Men man märker att hon blivit tryggare och när jag kommer för att hämta henne så väljer hon själv att möta mig. Inte alltid. Men det händer!

Stapplande framsteg. MEN! Framsteg.

Mammas Grisar! Gud vad jag tycker om er!

Varför har jag en utställningsschäfer och inte en iller i rosa ballerinakjol?

Jag har funderat kring ett väldigt klokt inlägg hos Hanna och en tjej som heter Jenny ”Får man vara med även om man inte vill bli bäst?” och det var verkligen ett litet aha-moment för mig.

Jag har inte ambitionen att bli bäst, den har finnits där men lixom vuxit ifrån mig. Det är för många grenar som är förbannat roliga och jag har turen att ha en hund som är duktig i ALLA. Ett enormt I-landsproblem egentligen. Men eftersom han är duktig så finns det en press eller snarare en förväntan på att vi ska prestera på topp, fast vi inte är specialister på något.

Det hade varit roligt att tävla SM, oavsett gren, men bara för att själva upplevelsen ÄR rolig. Jag ÄLSKAR att tävla, jag älskar att vinna också… Men jag har inga problem att inte göra det heller.

Både en god vinnare och en god förlorare.

Kanske för att det för mig är inspirerande att se andras glädje, eller imponeras av deras förmåga. Men å andra sidan så blir jag lika inspirerad av någon som går in och kör sitt race på plan och har en underbar relation med sin hund och har nollor i snitt, som jag blir av någon som gör ett 320-poängs program… Jag är ju den där störiga publiken som spontanapplåderar och tjoar när främmande människor är inne på plan och springer fram och grattar  eller förmedlar mitt gillande högt och lågt.

Med tiden så uppfattar man många fenomen inom hunderiet som man kan förundras över. Man möter många i vår bransch som är ”starstruck”, man är bara ”någon” om man är på elitnivå eller satsar på att komma dit, man åker och tränar för den ena och den tredje som tillhär grädden på moset och glömmer att kompetens och hjälp finns på alla möjlig håll och nivåer. Man glömmer gärna att man måste hitta sin egen väg och sin egen lycka i smeten av känslor. För det ÄR en smet av känslor. ”Får man vara med även om man inte vill bli bäst?”, är ett så passande citat här.

Jag har en egen smet av känslor. Jag tränar nämligen inte som majoriteten gör och jag har inte typen av schäfer som man ska ha om man älskar att tävla, vilket i många fall gett mig en stämpel. En stämpel som bla säger HUR jag tränar och som gjort att jag blivit lite av en utböling med konstiga eller i vissa personers ögon felaktiga träningsmetoder och valet av hund är givetvis många gånger fel. Kommentaren ”har hon äntligen skaffat en riktig schäfer?” om Elsa eller ”Du som är så jäkla ambitiös, varför har du en utställningsschäfer?” med hänvisning till att min älskade Samson därmed inte är tillräckligt bra sårar och så långt ifrån sanningen som man kan komma!

Faktum är att om den hunden hade fått specialiserat sig så hade han antagligen konkurrerat utan problem med de hundar som anses vara riktiga hundar, men han har hamnat hos fel matte som älskar att träna hund och då inom tusen grenar. Han får helt enkelt inte chansen.

Hade man satt honom hos en skicklig förare med EN målsättning, då hade de kommit långt. Det är det många ”någon” från alla olika ”läger” som kan skriva under på.

Fejkschäfer? Eller en iller i rosa ballerinakjol?

 Andra älskar mitt sätt att tänka och min tro på att föraren gör ekipaget i större grad än vad hunden gör ekipaget. Skicklig förare+medioker hund=toppekipage. Kanon hund+medioker förare=kalabalik. Detta har vi alla sett så många gånger och i så många olika kombinationer!

Min lilla klump i magen har egentligen vuxit till sig av att jag känner att jag måste visa att mina hemmabyggda metoder ger resultat och att min hund inte suger, dåliga eller mediokra resultat beror per automatik på mina dåliga metoder och fel typ av schäfer. Jag drar mig för tävlingar inom vissa grenar bara för klumpen i magen. Själv vet jag att resultaten beror på att jag anpassar min träning till att min hund ska prestera bra inom många grenar som var och en kräver mycket tid i anspråk. Det går INTE att prestera på topp inom allt och jag kan inte välja gren, det är helt enkelt för roligt att träna med Samson och få uppleva nya saker med honom. Eftersom vi uppnått det mål jag har haft så är ju egentligen inte resultatet dåligt.  Resultat eller inte. Det förändrar inte att jag fortfarande ÄLSKAR att tävla, även om jag inte är bäst.

Men nu har jag gått och varit lite vissen och med grubblarmössan på i tre dygn och då kom uppryckningen, tack vare pepptalk från folk som skiter i om jag så hade gått och trampat på träningsplan med en iller i rosa ballerinakjol.

”Du måste ju bara ställa dig frågan varför du håller på med hund som du gör?”

”För att jag älskar varje sekund av det…”, svaret var självklart.

”Jamen dåså!”

Ny målsättning här i hundlivet:

Om jag kommer att tänka på något och någon av följande tankar dyker upp innanför pannbenet:

”Fan vad roligt det skulle vara…”

”Det hade varit coolt att få prova/göra…”

”Guuuud vad spännande det skulle vara…”

Då SKALL jag ta mig an det äventyr som dykt upp! OAVSETT vad det är! Oavsett om vi är bäst eller inte, vi ska vara med ändå!

Alla bryderier som penetrerat min arma lilla blondinhjärna...

Härliga dag!

Inledde med snicksnack med en underbar vän på morgonen, lite plugg innan hundpromenad och gym avverkades och slutligen det efterlängtade återbesöket hos ortopeden. Allt INNAN lunch!
Så jäkla hurtigt! Missade föreläsningen idag, men hade läst på och fick anteckningar från guldkamraten Linda. Så jag känner mig med på banan!
Sen for jag förbi Albano och köpte ett till BackOnTrack skydd till Samson som han numera ska sova med på inrådan av han personlig massös Tessan den Allsmäktige.
Hem till mamma för att där ha tjejmys med henne och Jessica som avslutades med middag och ännu mera snicksnack.

Fick skruv på många tankar idag och har snickrat ihop en ny målsättning i hundlivet, komponerar ett inlägg om hela tankegången och alla bryderier som penetrerat min arma lilla blondinhjärna.

Men nu har jag en skön känsla i kroppen och skallen, det är så det ska vara!

Imorrn är det heldag i skolan och världens bästa Uffe ställer upp i sista nanosekunden och tar mina älsklingar, det finns inte mycket att säga förutom att jag är så glad att jag har fina människor som bara ställer upp. Huxflux. Me like U a lot!

AStråkigt inlägg.

Jag är rätt nöjd med mig själv idag, långpromenad med hundarna som sen för min del avrundades med ett pass på crosstrainern i 45 min till Äntligen Hemma. Programmet som verkligen tappat charmen. Eller har jag fel? In med Timell och hans snygga snickarkompis och skit i hon med läpparna från underjorden och den rätt påklistrade grabben med feminina drag och massa muskler...
Efter att ha läst en av mina nya favvobloggar så tog jag beslutet att inte lyfta skrot idag, hade tänkt ett tungt pass innan. Men jag avslutade med lite ben för knät skull och mage för min egen skull. Det känns inte som man tränat om man inte kör lite mage... sjuk  tanke som sitter kvar sen urminnes tider. Ja jag börjar bli gammal. Tjohej! Schleten och nöjd är jag iaf! Känns bra att ha kommit igång, det är den första veckorna som är värst, när alla ens gamla vanor får "lida". Håll tummarna för att jag håller i detta nu! Jag kan. Jag vill. Jag ska må bra.
Nu rullar en tvättmaskin i mellanhuset, någon form av middag ska intas och jag ska ta mig an disken... Hujeda mig!

Sen blir det lite lydnadsträning och check av morgondagens material till föreläsningen :)

Ick glömma VAD som ska tränas! Viktigt!

Tråkinlägg, men så är det!

Just det! Jag funderar på att vinna drömvinsten, frågor på det? Oddsen lär vara rätt bra har jag hört...

Just det! Piia har ju en briard som hon vallar med på Mårtensby. Funtar stenhårt på att åka dit och köra. Vi har ju planer på att skaffa får här ute och då kan det vara skönt att inte vara beroende av att Cissi kommer med Vic och Ronja för att sköta dem. De har ju fullt upp med att valla övergångställen i stan ;)

Över och ut!

Hon är envisare än synden. Men du är envisare. Eller intala dig själv det för i helvete!

En dag i hundträningens tecken! Klockan 9:50 lämnade jag bostaden och satte mig nu tillrätta (19:45)för att lägga in en bild från etapp två av dagens träning.

Idag så var vi några från patrullhunds-gruppen som träffades och tränade. Basen upprättades 10:30 och 17:34 så rullade jag ut från parkeringen.
Jag är så grymt imponerad av hur hundarna jobbade, det ska bli satans så spännande att i slutändan komma ut och få öva med dessa brudar! Jag och Sanna har ju ett kommande certprov och tränade mer inriktat mot det, medan Piia och Malin som är klara helt enkelt fick ta om våra spår efter oss. Kalasträning inför att man ska ut på förbanden, faktum är ju att det är då det roliga börjar! Avis? Jag? Nejdå! Bara så jag går av på mitten! Hoppas vi fixar certprovet, visserligen så är det väl inte mer än att man får göra om... Men det vore superkul att få komma igång och praktisera på förbandet.

Vic: "Se gullig ut Elsa, jag vill lägga ut bilden på fejjan..."

Elsa: "Är han riktigt riktig den där eller!!?"

Väl hemma så dumpad jag Samson och plockade upp Vic. Sen bar det av mot MBK och där stod Cissi som varit och tävlat hela dagen och åkte direkt dit...
Råder det oklarheter om att vi är hundidioter?
Jag fortsatte med lite positionsträning och inkallning. Sen brann det för fröken. Vi skulle köra sättande och hon limmade sig längst backen. I dessa lägen får hon verkligen låsningar och inte en belöning eller "gör om gör rätt"-tanke i världen når henne. Krav, oavsett hur litet det är, från tvåbening kan FAKTISKT likställas med RAGNARÖK. Så jag satte henne handgripligen upp lugnt och stilla varje gång. Hon skrek, körde ålning medels hasning längst backen och kissade i omgångar. ALLT för att slippa mitt krav och att jag la ett finger på hennes kropp.
Det var verkligen Ronja Rövardotter som skrek "JAG TÅL INTE DINA HÄNDER PÅ MIN KROPP!" oavbrutet. Sen VIPS! Vi snackar verkligen...VIPS! Så släpper det och hon provar att komma in och sätta sig "fot" och börjar jobba aktivt igen. Cissi stod med stora ögon och blev vittne till kalabaliken. Eller kalabaliken var ju ur Elsas perspektiv som faktiskt kämpade rätt hårt för att komma undan det lilla krav som fanns och använde ALLA trix hon kunde komma på! Jag har börjat få kläm på damen och det känns som att vi är på rätt väg...
Jag får bara INTE ge med mig! Kämpa Jeanette! Stålsätt dig! Hon är envisare än synden. Men du är envisare. Eller intala dig själv det för i helvete!
Skönt att prata av sig med ägaren till Surikaten oxå, hon har ju lite koll på vad hennes hundar brukar ha för akilleshälar och tillgångar. Men än så länge så känns det som att vi väljer rätt väg träningsmässigt, SMÅ SMÅ bebissteg momentmässigt och trygg som tusan.
Som jag sa till Cissi; löser jag ut denna lilla kreativa fröken så ska jag köpa en fiiiin present till mig själv! Hon höll med och vi påbörjade det moment som blev dagens GULDKORN!
Elsa har kört två pass med platsträning hemma på sin träningsmatta och nu gjorde vi ettans platsliggning, KALAS! Hakan i backen hela tiden och med en skinkrullning så suckade hon och låg i flera minuter. Sen gjorde jag tabben att kvittra istället för att använda lååånga vokaler och VIPS så var hon uppe. Men jag la snabbt om utan att hon lämnade platsen. Men gick ändå tillbaka och flyttade tillbaka henne. Resten var kalas! Belöning blev en tur på agilityplan:)


Läxa till nästa Cissi-träning för Elsa blir:
Sitt-stanna-kvar. 
Om hon blir trygg och säker på sitt-stanna-kvar och jag gör det till en "häftig" grej att JUST sitta så tror jag att jag att hon är hemma med halmen.
Go'natt med stadgeträning
Hon tycker det är rätt mysigt att få ligga plats, DET ska jag ta vara på! Innan skott eller nya hundar kommer in i bilden.
Hit och fot position
ORDFÖRSTÅELSE!


Läxa till nästa Cissi-träning för Samson blir:
Sitt-stanna-kvar. 
Han måste bli fysiskt starkare i momentet och jag måste peta på att han ska sitta utan att avlasta ena tassen. Han lyfter ena och sätter ner eftersom han är så pass tung.
Go'natt med stadgeträning
Han ska få köra grunder, der är grunden som fått oss tillbaka på banan. Glöm inte! Jag måste backa ibland!
Hit och fot position
Han slarvar vid ingångarna och det har blivit en vana att han sätter om sig, träna med spegel och möblera om honom. Han är bara lat och bekväm. Ser jag det inte så skiter han i att korrigera sig själv. Inte OK!

 
Trodde inte jag skulle säga det här... Men jag längtar efter att få träna lite lydnad med min betongsugga till Heffaklump. Ni som känner mig... ni vet att vad det innebär... Komiskt. Så jäkla komiskt.

Surikaten är fan allergiframkallande

Det är fan inte sant.

Kolla på henne. Den dryga lilla.

Inte för att jag skulle vilja ha något av det där.

Jag är ju normalt funtad i skallen så jag behöver ju inte någon aktiverings... vad det nu ska föreställa. Konerna är ju störtlöjliga! Pläden förmodligen allergiframkallande.

Surikaten är fan allergiframkallande deluxe.

Ligger det godis i den?

Ameeeen vaaaaa faaaaa  aaaaaaan!!!!