Nerskiten hund och en amfetaminhög treåring som skriker hejjarramsor!

Guuud vad jag hatar dessa pass, Elsa och jag är fortfarande kvar i vår kravfas som vi inte kommit ur ännu. Det blir så när man inte tränar. Idag så behövde jag verkligen en låååång promenad för att rensa huvudet. Det är så mycket nu att jag balanserar på gränsen att krocka med kaklet och att klara mig undan. Efter 1 tim och 45 minuter, ett långt telefonsamtal med mamma så hittade lite energi tillbaka.
Jag bestämde mig för att ta tag i det där sista som ska till i vårt FF, dvs att man aldrig slutar jobba i FF. Jag la Samson i vägkanten, efter ett kort utvecklingssamtal, innan jag ställde upp med fröken. För att göra det extra tydligt för mig själv så sa jag högt till mig själv vad som skulle ske och vad jag ville att hon skulle göra.

- Jag VILL att hon glider ur position, halkar bakom eller vill hitta på annat så jag får möjlighet att påpeka VAD vi ska göra.
- Jag kommer att gå tills felet tittar fram. 

- När hon flyter iväg så kommer jag lugnt ta henne i nackskinnet med ett dovt nej och ta med henne in i rätt position. 
- När hon blir aktiv i rätt position så ska jag tala om för henne HUR grym hon är!

Jag tittade upp och tog en riktpunkt och sen gick jag.
Med det tydliga målet i skallen så dröjde det innan hon "felade" men det blev perfekt! Jag påtalade lugnt att det inte skulle leda till något annat än mera krav om hon försökte komma undan.

Det som Elsa lurat in mig i, eller vad man vill kalla det, är att om hon blir fjamsigare och flyktar så blir jag "gladare". Men jag är dödligt falsk och känslan är sopig att leva med kan jag tala om. Men Elsa sket ju i vad jag kände, ju löjligare hon var... desto "gladare" innebar det att jag blev och hon slapp undan kraven. GENIALT om man frågar Elsa.
Visst jag tycker det kan vara ok att släppa igenom "gladare" för att få en osäker eller outbildad hund att våga mer eller liknande. Men Elsa är INTE osäker på mig. Inte otränad. Så fasen vi går igenom är ett måste. Annars kommer vi stanna vid hållplatsen för ekipage där hunden ser ut som den skitit på sig och blivit misshandlad och föraren hoppar runt som en amfetaminhög treåring och skriker hejjarramsor.

Inte min grej. Inte Elsas grej. Vi vill hitta samarbete och känslan Deluxe!

Passet slutade iaf med att hon försökte överbevisa att hon VAR i position och nästan hoppade fram i position och råkade jag berömma liiiite för ljust så blev hon så satans salig att hon klättrade upp längst sidan/ryggen på mig och skrek av lycka, när hon landade på backen så blöd hon in till lek med en bau.
Min lilla prinsessa fyllde på min energibägare lite till alltså... Vad skulle jag göra utan mina hundar?