Älskade vänner. Älskade hundar. Glädjetårar.

Idag åkte vi till Halmstad BK för att köra igenom SM-ringarna med Hanna och Bacci. Á la Jeanette style! I över en timme slipades det i sträck, många SM-förares skräckscenario men så är inte fallet här kan man säga. Fokus på känsla hos Hanna, tydlighet och ärlighet. Hundarna är här och nu, de är i det beteende de utövar och inte i nästa delmoment. En , iallafall för mig och Hanna, svårighet som vi som förare ofta hamnar i. Eftersom man GÄRNA tänker ett steg till. När man sätter hunden i zätat så är man redan i tanken i nästa transport eller tänker redan att den kommer ställa sig, eller när man kallar in hunden så är man låst i att den inte kommer ställa sig direkt. Listan med förslagen där den mänskliga faktorn kommer in och förstör kan göras oändlig! Iallafall min! Den är på sju sidor och med bilagor!

Jag mös mest kan man säga, det är så tacksamt att stötta en förare med sån känsla och framförallt ett ekipage som är så samspelta. Det krävs bara att man ändrar en detalj i Hannas tanke så får man en helhets förändring som är helt enorm, just för att de är så samspelta. Sen är det alltid lika kul när någon vill att man ska hjälpa dem på vägen och är så tacksam och ödmjuk som Hanna aka Lilla My är. INGEN prestige där utan vi kastar våra tärningar och spelar tillsammans. U N D E R B A R T !

Vi körde i ett och varje moment tog evigheter eftersom vi gick igenom det om och om igen, Bacci var helt enorm, Hanna likaså! När vi kom till inkallningen så gjorde vi säkert 15 stycken med olika variation innan finalen kom. Hanna fick instruktionen: "Lås henne i jakt, växla till lydnad och tillbaka igen". Full spätta och ett läggande där Bacci innan hon hann fundera på hur hon skulle lösa det rent fysiskt så la hon sig, i luften, och tog mark med bröstkorgen först. Likt en fågelhund under jakt. Jag brast ut i en segergest och tillhörande rop och fick gåshud som inte ville släppa på flera minuter.

Hanna reagerade likadant och sjönk ihop på backen började gråta av ren glädje, som hon själv sa:

"Det bara kom, det var inget att be för..."

Så där satt vi i gräset och lät känslan ta över och tårarna rinna. 

Vi försökte göra en dokumentation när Samson hade tränat, men då hade tröttheten slagit till hos Bacci och den blev inte ens halvvägs. Men tanken att se till att hon lär sig driftväxla på Hannas kroppsspråk och kommandon känns kittlande, en sån hund är ju galet rolig att göra det med. Där det bara krävs att man är tydlig. Menar vad man säger. Är här och nu och njuter av att träna hund. Hur svårt kan det vá?