Jovisst fan är det den amfetaminpumpade surikaten...

Jag är fan förbannad. På allvar alltså. Jag skojjar inte.

Man blir misstrodd för minsta lilla på det här bygget!
Ena sekunden så handlar det om sk "Setups" där den lilla monstersurikaten applicerat mängder av mina hårstrån i soffan, slängt ner någon form av papperssamlingar med krumelurer i och sedan har hon alltså tagit sig tillbaka ut i släpet, via den låste ytterdörren ska tilläggas, där hon så snällt lägger sin falska rapport om hur mysigt hon haft det medan matte varit på utbildning i två timmar.
Matte blir såklart lyrisk över att den lilla surikatdjävulen börjat tycka om släpet och berömmer den äckliga lilla surikaten för att hon snart kanske är så modig att matte kan köra lite med släpet på tomten medan den nervklena surikatfan ligger i släpet.
Prova att backa över henne...
Sen kommer matte ner till huset. Öppnar dörren och får ett rabiesanfall.
Det slutar med att matte startar den elektriska saken som eliminerar alla övriga husdjur, som är av rasen dammråttor enligt henne. Jag ser dem som min egen avkomma. De består ju av mig och fortplantar sig likt aliens dagligen. Dock avlivas de inte de ens lärt sig säga "pappa". Fan vet om inte jag går samma öde till mötes snart...
Eller så gör jag det självmant. Det är en lockande tanke när man sedan helt sonika blir utslängd och vem står inte där och hoppar upp och ner? Jovisst fan är det den amfetaminpumpade surikaten.

Jag har ju även fler skituppgifter som jag tar på störta allvar.
Min polare Ingela Grambo har en gång sagt:
Först för man det man MÅSTE. Sen gör man det man VILL.

Så eftersom jag MÅSTE vakta Hagaberg mot inkräktare, Erland uppskattar detta tror jag, så gör jag det i första hand. Sopbilen får sig alltid en omgång av min vrede. Dock har jag tappat lite gnistan just i detta fall, han kommer ständigt tillbaka och verkar uppenbarligen ha någon form av problem med språket. SFS (Svenska för Sopgubbar)... Finns det?
I övrigt så har jag visat mig från min bästa sida vid ett par tillfällen.
Det har handlat om invasion av militanta rådjur, men eftersom de spelar i samma liga som surikatdjävlen så räcker det om jag sitter kvar i slänten och spontanskäller på dem, fega små kräk är de. Erland sa att de slutat gå in på tomten nu. Snart hoppas jag att Erland älskar mig så mycket så att han adopterar mig.
Sen är det Jehovas vittnen. Dem måste man ta i lite mer med hårdhandskarna med. De har lite samma beteende som surikatfan när hon fått dille på sopkvasten. Total förvirring råder och alla vill bara bli av med dem. Sagt och gjort. De har vänt redan borta vid krönet på vägen.
Rätt nöjd och med en tanke att man antagligen slipper se möget igen om man är extra tydlig så står man kvar vid grinden och vrålar.
Då kommer det. Avgrundsvrålet från borgen. Inte från mig alltså. Katla har vaknat och släpat sig ur sin pluggkoma.
Jomenvisst. Då har den nervklena surikaten sprungit och tjallat om att jag bedriver någon form av nöjesverksamhet i form av att skälla ut i tomma intet uppe vid grinden.
Ni som känner mig vet ju att det krävs faktiskt ett och annat för att motivera mig att anstränga mig, jag tvättar hellre genitalierna, äter eller sover än att göra för många knop.

MEN idag kom upprättelsen!

Vi hade alla gjort ilastning i fordonet och var på väg norröver så mötte vi dem, jag kände OMEDELBART igen gärningsmännen och yttrade mig givetvis i rent informationssyfte.
Matte ryade åt mig och surikaten blev med ens ett med pläden i buren. Den fega lilla....

Då hör jag den ena gärningsmannen säga:

"Om du vill ha en broschyr om Jesus... så... Ja vi har ju varit här, men den där hunden verkar inte vara så förtjust i folk... Så vi vände..."

Matte tittade över axeln och log lite... Nu passar det, tänkte jag.

Uppenbarligen så har de blivit modiga nog att våga sig tillbaka. Men de vet inte att Samson, han gör det han MÅSTE först!

Sen gör han det han VILL. Då din lilla surikatfan....