En helt fantastisk helg med underbara hundidioter!

Först av allt så vill jag tacka Yvonne som lät oss bo på Käringsunds kamping, underbart!

Helgen var något av en uppstart och jag är så nöjd med helgen och det arbete som framförallt Samson genomförde!
På fredagen så anlände vi till lunch och eftersom det regnade och var halvkasst väder så begav vi oss till Yvonnes EGNA inomhushall för en genomkörare av lydnad och skydd.
Samson tog steg framåt i lydnaden med hjälp av mamma som hjälpte mig att korrigera till hans position i vänster stegförflyttningar. Det präglade resten av helgens lydnad och jag var salig! En liten detalj som man får rätt på gör så mycket!
Sen kom det bästa.
Samson har stått i ett år och tre/fyra månader från skyddet, har har kört tre pass inför förra årets SSM och årets.
Han gick in och gjorde ett skyddsarbete som fick tårarna att rinna på mig. Vilken hund! Han har mognat på sig och sorterar verkligen. Jarmo och Benson var stöttning till tusen och ÄNTLIGEN är han mogen för det jag vill, dvs för rejäl lydnadspress! Jag har ju haft så svårt för att släppa kontrollen, vilket resulterat i att jag tycker att skydd är tråkigt. MEN nu när jag får vara en del av arbetet på ett nytt och faktiskt givande sätt så vill jag nog prova iaf.
Komplimangerna haglade och jag kan tyvärr inte ta åt mig på annat sätt än att säga att min hund är gedigen och människorna runomkring oxå. Jag har en bra lydnad på min hund och nu när han verkligen tar ut det, som jag komprimerar, på figuranten så är man ju rätt i fas.

Spåret ska man knappt tala om, jag är pedant. Något pedant. Ok helt extremt pedant.

Samson har under helgen spårat längst och med större svårighetsgrad än de andra hundarna, TROTS att vi knappt lagt energi på IPO-spåren utan det har varit fokus på tjänstehundsarbete och därmed bruksspår.
Första spåret så kände jag hur det kliade i tinningarna när han tvekade i en vinkel och försökte vika av va 2 dm innan vinkeln, han korrigerade sig själv och gick spåret ut i vinkeln. Eftersom jag är pedant så gav jag linan till mamma som gick bakom och hon tog över. Eftesom certprovet ligger i nära framtid så vill jag inte komma i konflikt med honom.
Kommentaren från Jarmo som satt med Benson vid sidan av fälten:
"Är det förarbyte?"
"Hon är pedant och tycker nog inte att det är bra nog, vill nog inte komma i kollisionskurs med Samson tror jag"
"Den hunden spårar ju för V, vad är det att bråka om?" -V är det högsta betyget och innebär att man ligger på 96-100 av 100 poäng-

Andra dagen så väntade jag på att folket hade travat ut och tagit inte sina spår innan jag la mitt över deras (förledningar alltså) och över spårgången, medan mitt låg så passerade hundar och förare ett antal gånger över spåret via "spårgången" -alltså den väg som gruppen bestämt skulle användas av alla för att ta sig ut till spåren på fälten- och genom att ta in de sista spåren.

Jag satte in musik i öronen och sen tog jag in det. INGA problem!

När jag sen satt och diskuterade vad som skulle förbättras med Jarmo så kom han fram till att jag bara ska fortsätta spåra. Det är en bedömningssport och om han hade dömt dagens spår så hade vi haft full pott. Jag försökte hitta något att kritisera hos Mammas Gris och pratade om markeringarna, de är alltid raka och snygga, direkta... men smäller inte i backen. Men som han då sa, att om de skulle gå snabbare så skulle han undra HUR dessa hade kommit till, alltså vilken metod jag använt...
En hund som jobbar koncentrerat kan OMÖJLIGT lägga sig snabbare.

Jag satt och sög på det som han sagt och kom fram till att jag har en rätt bra spårhund, att han spårar som han gör trots alla "plojspår" måste ju innebära att jag har valt en metod och ett upplägg som passar honom helt enormt bra. Han vet aldrig vad han kan förvänta sig av ett spår, det enda han vet är HUR man arbetar i et spår. Det skiljer sig med ljusår från det upplägg som jag planerat för Elsa.
Men det jag vill ge mig själv är att jag som förare har anammat alla olika inputs under resans gång och faktiskt kokat ihop ett koncept på egen hand.

Så tips till er alla! Koka ihop något eget, som känns rätt på alla plan och tro på er själva!
Det är först nu som jag börjar inse att jag FAKTISKT är duktig, en helt fantastisk känsla! Tack vare underbara och inspirerande kamrater från Sveriges alla hörn och från olika skolor så har jag blivit den jag är som förare idag... Coolt och rätt mäktigt att inse...

Elsa har provat på att köra i nya miljöer, spårat ett rakspår och tränat vidare på ordförståelse och apportering. Hon fick även träna på passivitet, så det var en liten sötnöt som spenderade många timmar i min famn i campingstolen och kikade på skyddet. Hon har ju tendens att gå upp i varv och jag planerar att fortsätta dämpa henne tills hon är klar. DÅ kommer vi lägga in jaktmotivation i hennes arbete. Det visade sig rätt snabbt att det blir för mycket för henne om jag ex belönar med bara mig själv, då klapprar det i käkarna på henne och ögonen slår frivolter i skallen på surikaten. Skulle man ens tänka tanken att ta fram en boll eller liknande så kan ni bara tänka er hur mycket hon drar igång... Nejtack! Relation och kunskap på plats innan vi kör på. Men spännande ska det bli!

Tack för en underbar helg! Alla som deltog var på ett eller annat sätt inspirerande och jag ska försöka ta tillvara på allt jag snappade upp, NI ÄR GRYMMA!