Det här är en nerkortad, med det viktiga i händelsen utplockat, berättad historia.
Berit skulle ÄNTLIGEN få köpa sin första hund, i många år hade hon drömt om en viss ras och ringde Jönssonligan för att söka råd. Med sina ambitioner så skulle rasvalet vara ett obefintligt problem!
Lycklig som få började Berit leta valp, efter att ha blivit rekommenderad till en kennel av Jönssonligan fick Berit dock beskedet att inga valpar fanns. Men att deras fina hane hade blivit pappa på annat håll (SÅ agerar en riktig hundmänniska som vill andra hundmänniskor väl och förstår deras behov och ambition!).
Sagt och gjort, Berit tingade en valp på en annan kennel.
När Berit fick hem Otto så var hon överlycklig, ÄNTLIGEN! En härlig valp som passar henne och hennes liv som handen i handsken! Lycka!
Men en dag hade Berit bestämt möte med Elaka Ernst, han sa till henne att valpen var sjuklig och att hon skulle lämna igen den på en gång. Då fick hon pengarna tillbaka.
Otto är inte sjuklig, det är inget fel på Otto, han är bara lite långbent... Så som valpar brukar vara.
Eftersom Berit aldrig hade haft hund innan och Elaka Ernst var en erfaren person så trodde Berit självfallet på Elaka Ernst.
Berit var ledsen och pratade med Jönssonligan om vad som hade hänt, vilket var tur!
Annars hade nog Otto och Berits vägar skjilts åt.
Elaka Ernst är en elak person, jag gillar inte såna personer. Sådana personer gör fel val.
Namnen är figurerade men berättalsen sann.
Det var det här jag menade.
Usch för sådana människor!
Folk ska få skaffa hund av vilken sort, vartifrån i världen bara man älskar den och ger den ett lyckligt liv!
Bort med elaka människor!
Vilken tur att Otto och Berit fick vara tillsammans!
SvaraRaderaEtt lyckligt slut iaf, tur att Jönssonligan fanns och den som rekommenderade henne vidare, men hon fick iaf en bit av kakan hos dem:-)
Kram Sara