Märkligt är att det finns människor som går runt på denna jord i syfte att
BARA suga energi ur andra människor, ägna tiden åt att vara så kallade kappvändare och se till att greppa varje chans att snacka skit om andra. Det är inte heller målmedvetet skitsnack utan vänder beroende på vem de pratar med och sen TROR dessa människor att det beteendet som de utsätter sin omvärld för inte blir till allmän kännedom. Men de flesta vet och bakom olycksfågelns rygg så skakar man på huvudet.
Jätteledsen. Men det är tyvärr så att man kommer alltid bli en mindre människa själv genom att trycka ner andra, att lägga energi på att få andra att må lite sämre eller tro att man kan projicera sina egna tillkortakommanden på andra... det leder...
INGENSTANS förutom att man mår sämre och sämre själv.
Man måste byta sällskap frekvent, ha många vänner olika vänner runtom i landet som kan stå som bollplank när man hela tiden kräver nya åhörare för sin egen ångest. Ja för det är nog tyvärr vad det är.
Att inte kunna unna världen lite lycka. Be om ursäkt. Be om hjälp. Eller bara hålla käften när man tycker att orättvisan är enorm, det är svårt... men egentligen är orättvisan bara missunnsamhet från en själv. När man når bortom den så har man vunnit.
Att det ska vara så svårt att unna sig själv att må bra? Hitta tryggheten i sig själv och bli en människa som man själv orkar vara? Dygnets alla timmar. Utan man håller fast vid behovet att bli sedd av allt och alla,
till vilket pris som helst. Offra andra på vägen gör man gärna. Problemet är den dag man inser att man offrade den vän som skulle stått där som ett berg i stormen. Bara för att man inte älskade sig själv tillräckligt mycket.
Vem har förlorat då?
Men tiden läker många sår. Glöm inte att stanna upp. Hur mår ni? Vad kan ni göra för er själva som ger er kraften att må bra i goda vänners lag och med en underbar familj runt er? Först då kommer ni bli en resurs för andra och även för er själva.
DÅ kommer ni må bra.
Unna dig att vara en stor människa!
Beroende på hur du väljer att prata om detta inlägg kommer ge dig en aning om vart
du själv står. Antingen ser du till dig själv och begrundar, inser att
du är värd att vara så mycket mer.
Eller så säger du
"Såg du var Jeanette hade skrivit?? Jävla *****" och är därmed så otroligt träffad att du försvarar dig mot ett blogginlägg som påpekar att du är
VÄRD så mycket mer.
Anledningen till att jag skriver av mig är förmodligen för att jag själv mår så otroligt dåligt för tillfället och måste tänka mig för för att inte bli en sämre människa. Jag säger nej till saker. Förhandlar med mig själv. Men jag offrar aldrig någon annans välbefinnande.
Detta är första gången jag blivit så vuxen att jag tänker på mig själv. Det kommer få mig att komma tillbaka igen och finnas där för dem som jag älskar. Men just nu så sårar små saker otroligt mycket och jag har inte råd att låta små människor få mig att må sämre.
Tack.
Uppdatering.
Som i en film så dyker det upp folk i en helt annan del av min värld och gör mig ledsen på riktigt. Timmen efter att jag rett upp tråkigheter i mitt eget
privatliv på bloggen .
En jag inte ens vet vem det är och en som jag trodde jag kände. Med syfte att hjälpa och starta en tankenöt hos en kamrat så blev jag istället häcklad på Facebook i nästa sekund. Där man
VET att jag får en chans att läsa det och bli ledsen. Jag ska inte tro att jag är något. Hjälpa någon är jag inte tillräckligt klok för att göra? Öppen logg är inte alltid kanon.
En "missuppfattad" kommentar och jag ska hängas inför över
500 miljoner användare av facebook? Jamen... det är ju rimligt.
Som om att det inte räcker med att den civila världen är helt ur spel så ska hundvärlden, som varit min räddning i dessa tider, sparka bakut. Vad kul! Fest!
När blev folk elaka? Missade jag den lektionen?
Uppdatering denna morgon: Inlägget borta! Ett bra samtal. Förståelse och förklaring har jag fått från en okänd. Hoppet om människor lite reparerat. Nu praktik bakom låsta dörrar på SiS.
Gud. Rensa huvudet. Grina en skvätt. In i kaklet. Bara 50 tim denna vecka.
