Jag vill att det ska vara okej. Okej att göra som man vill.

Jag fick höra ett påstående som fick mig att tappa hakan då och fortfarande så är jag förundrad, kanske inte över just innehållet men tanken som visade sig stå bakom påståendet. Såklart gäller det hundträning och träningsmetoder.

"För att nå en individs fulla potential så måste arbetet vara möjligt att välja bort"

Jag säger inte att det är fel, det fungerar. Det fungerar på vissa individer. Klockrent!
Vad som då förvånade mig var nog att det på en hög nivå var så självklart att det var den vägen som gällde och att alternativen var så få, eller kanske förmågan att hjälpa/utveckla någon som mig.
Jag är otroligt tacksam över att jag var med på Talanglägret och fick chansen att lära känna guldtjejer med härliga energier. Ni är underbara och galet duktiga!
Hursomhelst! Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag har vänner och bekanta -inkl mig själv- som inte har individer som når sin fulla potential om de får välja, men inte av samma anledning.

Jag kom att tänka på detta idag när jag tränade efter promenaden vid bilen, Samson gjorde ett kanon apporteringspass. Men det gick nog inte till enligt ovan nämnda modell. Men efter ett par kravfyllda skick så var han salig och jag belönade med att göra det ÄNNU häftigare att apportera, slängde ut den i skogen och det blev ett riktigt action-pass. Jag fick mosa in honom i bilen eftersom han ville efter apporten som låg på backen utanför och satt och poppade -mammas uttryck- till radion på vägen hem. :)
Iallafall! Vad jag upplever händer är att man står hjälplös, eller kanske ifrågasatt för att man gör "som man inte ska"... Lite där hamnade nog jag när jag var på Talanglägret...
Jag känner att jag många gånger hamnar i ett vakuum när jag tränar med andra, lite som att man sagt något olämpligt och omgivningen funderar på om de av artighet ska låtsas som att de inte hörde mig eller om de ska mumla bort det.
Ibland vet jag att jag skjuter ovanför målet när jag börjar prata egenskaper, det blir jag brutalt påmind om ibland. Priset togs när jag tyckte att jaktegenskaperna hos vallhundar är klockrena och enkla att läsa, ibland tok-låser de i jakt/vallbeteenden (kortfattad version). Som svar så påstod en människa att dennes hund (vallhundsras) ALDRIG vallat och ändå utövar detta beteende, alltså var det inget vallbeteende. En vallhund utan naturliga anlag alltså.
Det faller sig rätt naturligt att man i en sådan diskussion har olika syn på att träna hund, jag hade utan problem köpt att man såg på beteendet som en tillgång man kunde använda sig av, kanske på ett helt annat sätt än jag kanske skulle gjort. Men att slå ihjäl ren etologi som trams faller lite över min mentala kapacitet för ödmjukhet.
En hund är ALLTID en hund, sen hur vi väljer att använda dess egenskaper är ju upp till var och en, där kommer valet av träningsmetoder in. Eller vad tycker ni?

Vad vill jag ha sagt? Jo. Jag vill att det ska vara okej. Okej att göra som man vill med det material man har, alltså de egenskaper ens egen hund besitter. Det gäller ju bara att förvalta det på bästa sätt och efter egen förmåga. Det är okej att göra det som passar mig och min hund, eller dig och din hund.

Men framförallt så ska det vara okej att tycka att andra träningsmetoder än ens egen är okej! Man behöver inte få skrämselhicka eller känna att man just skrivit på kontrakt med djävulen. ;)

Åter igen tänkte jag hylla denna fröken, i mitt förra inlägg ser ni filmen från tävlingen och det fria följet. Kika nu!
Kronprinsessan kom inte undan kraven, då blev det såhär! Jag MÅSTE ta tag i min egen träning!
Tack för ännu mer inspiration Lilla My! GÅSHUD! Ni börjar bli lite för giftiga... :)