"Sjuklingen"...Idag blev det veterinär för Samsons del, han är inne i ett av sina vanliga hud-skov som alltid kommer vid den här tiden på året -HURRA HURRA HURRA HURRA- och nu fick jag nog!
Sköter alltid det själv och undviker att blanda in antibiotika och kortison, men med paniken över att skolan drar igång och att han kan bli liggandes en del utan övervakning så ville jag få en knuff över den värsta perioden så jag kan börja ta hand om det själv igen.
Borde då någon form av doktorstitel med tanke på hur mycket jag laborerar och fixar för att hålla honom fin hela tiden :P
Det blev en direkt injection av kortison och nu ska han äta mediciner i 30 dagar... HEAVY. Men så är det...
Samson var som vanligt ett monster, släpande in mig från bilen, med tanke på alla "man får inte säga nej/min hund attackerar andra för att den är så rädd" som faktiskt rör sig runt knutarna på en klinik så får man hålla masken. Egentligen så vill man rycka tillbaka heffaklumpen och lyfta in honom i nackskinnet -men det skulle knappast hjälpa när han får syn på Eva Linders...- men låter helt sonika bli.
Hunden håller på att kräkas i korridoren för att han så gärna vill dra mig ner till operationen eftersom han "kan" stället. Morsar på alla sköterskor som givetvis är hans bästa vänner då de tycker att han är så söt -PYTTSAN!- och glad...
Veterinären som för dagen var Eva fick sig en avslätning och Samson lät henne givetvis öppna munnen och sticka ner handen för att känna och klämma -Det betalar sig att träna hantering- men med förbehållningen blev jag införstådd med att han fick bli kliad på röv*n...
Jag vände upp och ner på min hund och med benen i luften likt en skalbagge gick vi igenom alla problemområden grundligt, Samson nös ett par gånger i protest men fann sig givetvis i hanteringen. Men när vi skulle kolla i rumpan tittade han upp mellan frambenen och la in en prilla i överläppen och tittade skeptiskt på oss... "Va nu jävligt försiktiga brudar!"-blicken infann sig och han blev helt stilla av ren skräck antar jag ;)
Men när det var över så spelade han allan och visade sina "Godnattkunskapeper", en ren powernap inför att han skulle komma ut i väntrummet igen.
När jag stod och betalade så hörde han den ljuuuuuuuuuuuva stämman som just stuckit en nål i honom och for upp på disken med framlabbarna, givetvis var detta charmen som behövdes för att veterinären och sköterskan bakom disken skulle utbrista i diverse gullighetssmicker till Jättebebisen.
Japp det spelar ingen roll i ett sånt läge om jag morrar, säger nej eller sliter ner honom...
Ibland undrar jag om jag inte bara skulle låtit honom fortsatt vara livrädd som han var efter första operationen... Varför bestämde jag mig för att ta vår relation till en ny nivå och lära honom att det är skitkul hos veterinären? Smart Jeanette. Smart. ;)
Hos veterinären är han KUNG. KUNG FÖR EN DAG. -Ingen mammas gris-
Inte dåligt att få bestämma ibland. Lasse får aldrig bestämma ;)
SvaraRadera