Det är läge för många. SLÄPP SARGEN!

Häll upp en kopp kaffe! Långt inlägg följer... :)

Idag var vi och spårade på Glömsta, det blev ett skyddspass mellan spåren där vi inledde med utställnings-varianten innan vi fokuserade på att ta vid där vi slutade förra gången. Släppanden. Jag såg hur luften började gå ur Samson och kom med förslaget att vi skulle avsluta med ett roligt överfall igen och sen till bilen. Men Benson tittade på mig som om jag föreslagit att vi skulle spränga Drottningholm och utbrast "Nej nu är det släppanden som gäller!" och sekunden efter så inser jag vilket jäkla dåligt förslag jag kom med. Vilken minnesbild ville jag att passet skulle föra med sig? Då tänkte jag bryta den med att "han måste ju få avsluta roligt". K A T A S T R O F. Han är som en tysk terrier i skyddet. Det är ju knappast någon risk att han inte vill köra skydd sen för att han fått göra ett tråkigt pass.
Vad jag vill få fram är att vi är så rädda för att köra tråkiga pass, när det är dessa pass som många gånger tar oss framåt. Man trycker in information och repeterar, farten saknas kanske eller energin men man lär in tekniker eller minnesbilder av hur momentet ska se ut. Sen brukar jag låta det vi lärt in vila och så plockar jag fram det efter en tid -I Samsons fall ALLTID en vecka- och plockar in en bra belöning som passar momentet och den energi jag vill ha i det.
Sen gäller inte alltid ovan, som alltid så är INGET skrivet i sten när man jobbar med djur :)

Kanske Anders Hallgren skulle fundera på efter hans senaste debatt och Till eftertankeinlägg i Hundsport. Min fråga är VARFÖR det alltid ska hamna på en dagisnivå? Varför är ett sätt bättre än det andra? Funkar det så är det ju kanon, men om exempelvis Jonas och Samson skulle träffa honom för hans problem med andra hundar så kommer det numera alltså handla om att han lider av posttraumatisk stress? Att han alltid fungerar med mig för att jag varit på honom sen han var 8 veckor och är mer eller mindre konsekvent över tiden med mitt ledarskap spelar ingen roll. Samson är ju inte lika glad som alla andra hundar eftersom han lever med mig. Eller?

I ett sånt här fall tycker jag att det är mer professionellt av en instruktör att rekommendera kunden en annan instruktör eller själv besitta kunskapen och förmågan att lära ut andra metoder eller filosofier. Idag så låter man kunden leva med en problematisk relation med sin hund och skiter i att vederbörande vill ha harmoni i sin relation med sin hund. BARA för att man inte kan erkänna eller kanske förstå att ens metod inte fungerar. Men kommer på nya grejer, hunden har ont, lider av PTSS mm och ägaren hoppas om och om igen att deras problem ska lösas. En annan hund som är rädd och kanske brister i sin tillgänglighet ska korrigeras till dödagar när den egentligen rent genetiskt inte tycker om folk, istället för att man accepterar och inte låter den ha tillgång till folk och skapar en trygg relation med ägaren.

Hundar är individer, vissa passar som ledarhundar, sällskapshundar, agilityhundar, lydnadshundar, skyddshundar, spårhundar och andra som tjänstehundar så måste man som instruktör inse dessa skillnader hos individer. De finns. Kommer alltid att finnas. Det är resultatet av den funktionsavel som vi bedriver. Det är dags att gå i pension eller blir mer modern i sitt tänkande, öppna sinnet och förstå. Gäller långt många fler än Hallgren, både personer och organisationer. Det är läge för många. SLÄPP SARGEN! Förlåt för min frustration men jag hatar att se folk i olyckliga relationer med sina hundar, när de förtvivlat söker hjälp och i tron om att de fått den bästa hjälpen blir ännu mer förtvivlade och mår all sämre. För att inte tala om det lilla missförstådda livet till hund som hamnar i kläm. Bara för att vi är egoistiska och baktalar det ena eller andra. Vi valde hunden. Den valde inte oss.
Som min kloka mor alltid säger, "Magkänslan kan ingen ta ifrån Er, gå på den." ett motto som alla borde följa.

Jag är så glad att jag har skrot och korn runt mig som likväl som jag tycker att alla vägar leder till Rom, tack för att ni finns! Puddingar! :)
Sen är jag glad att jag har två hundar som är som natt och dag, där den ena kräver militärisk disciplin -Han har mjuknat till sig lite under året, Mammas gris börjar bli gammal! Snart fyller han tre år!- och den andra mjuk och lugn inlärning även när det bli helt uppåt väggarna så är det lugn och uppmuntran som gäller.

Dock så gjorde Samson sitt livs bästa spår idag när han var svimfärdig efter skyddspasset, med tusen korsande främmande spår, spetsvinkel och vägövergång. Kicki la ett trea spår innan till mig och det gick oxå bra, men det sista var ett sånt där spår som man bara går och myser i. Vilken spårhund! Betydlig skillnad från förra filmen :)

Till mina uppfödare, vårt andra överfall/modprov. Nu lägger vi ner detta och påbörjar övertalningen att jag slipper köra honom på SSM. Benson? Peter? 5 kronor till den som gör det! ;)