Mål för SSM och ett par tårar.

Just nu vill jag bara grina lite, min hund mår inte bra men han är inte jättedålig just nu. Jag använder en olja som jag köpte på Eldprovet som ska hjälpa mot allt. Men det innebär att det luktar nyoljad eka här hemma. Inget som stör grabbarna men jag tycker att det sätter sig överallt i lägenheten.
Jag hoppas att han läker så pass att han kan ha spårlina på tisdag, men går det inte så går det inte.

Efter många tankar fram och tillbaka så har jag kommit fram till att vi oavsett kommer att inta planen, Samson har på två veckor blivit översexuell som ett svar på att han inte får träna. Fint.
Så om jag inte tävlar så kommer han ju ligga stilla i en vecka och även om han går på halvfart så är han fullt kapabel att tugga sönder saker, typ BIA-bädden på jobbet dog idag. Han tog ut frustrationen på den efter att jag pillat på honom i en halvtimme.

Målet med årets SSM är följande:

• Presentera en helt ny tävlingsmiljö för Samson.
• Stötta honom att orka så han tycker att det är roligt trots trötthet och att matte är nervös (vilket jag räknar med att bli) och inte riktigt tävlingsmässig.
• I spåret så vill jag att han är harmonisk och gör korrekta spårstarter efter apporterna, vilket jag kommer hjälpa honom med efter första apporten, den första apporten är testapport. Jag kommer inte korrigera i vinkelarbetet som jag gjorde sist på tävling utan ha is i magen och se hur han löser ut de problem han kan tänkas stöta på.
• Stör linan och han inte vill så kommer jag be att få avbryta och så kör vi ett kort spår i sele vid sidan av med ärmbelöning.
  
• Inte bryta något moment i eliten utan stötta honom till rätt beteende om han får vindsbrand, vill även plocka bort mina DK:n som jag fick på tävlingen sist och öka på vittringspoängen. Beröm under momenten om han blir låg.
  

Anledningen till att jag styr upp det såhär är för att jag inte ska gå in i mitt tävlinghumör, jag kan och får inte bli besviken på honom eller mig med tanke på att jag inte har med mig hela min hund på plan och inte hälften av den träning som jag hade velat haft i bagaget. Även om vi var ute i sista minuten så hade nästan två veckors träning gjort lite nytta, men jag får köpa tre bärs till Uffe :)

Just nu kör vi på motorvägen med handbromsen i kan man säga, men han vill mer än något annat. Men han kan inte.
Grät en skvätt i ren frustration idag när jag pratade med en kund som vet hur det kan vara, han måste bli dålig igen för att utredningen ska sättas till och för att man ska kunna ta proverna som är planerade. Sämre kommer han att bli och det skär i mig att min lilla älskling mår dåligt.
Men det har varit att veterinärerna tycker att jag sköter om hans problem så bra att man gör inget, men hunden är aldrig 100 % på banan. Efter förra omgången så fick han på medicin i 30 dagar så fick jag träffa den hund som han egentligen är, DEN hunden vill jag ha tillbaka!
All bröstvårtor har läkt nu iaf, innan var alla spruckna och blödde och den glansiga huden har lugnt sig lite. Ska olja lite till innan vi somnar.

Tack för allt stöd ni fina, det betyder så mycket! Vi kommer igen! Det lovar vi!

Imorrn rullar husvagnen ner till Habo och kennelmamma och kennelpappa, Samson ska få visa sig lite och leka med ett överfall/modprov. Vilket han kommer älska även om han är tröttis.

Den hunden är fantastisk, hur många kan lägga upp sin kamrat på röntgenbordet utan lugnande och spänna upp käken? -Röntgade käke och armbågar, som ser kanonfina ut! LYCKA!- Även om det blöder och gör ont så får jag göra vad jag vill när han är dålig, han skriker men rör inte en fena. Kan ni ens tänka er hur det skär i mitt hjärta? Han är min prins, mitt hjärta, min heffaklump och mammas gris...

Glöm inte att anmäla till lydnadsläger 2011!

Svenska Schäferungdom slår ett slag för alla som älskar att träna hund och presenterar härmed ett unikt tillfälle att få träna för toppinstruktörer. Duon som varit så uppskattad återkommer med andra ord under ungdomarnas flagga.

Det kommer finnas ekipage upp till SM/VM nivå inom både IPO, lydnad och brukset, alla med en sak gemensamt! Viljan att utvecklas och nyfikenheten att få nya erfarenheter!

ALLA är välkomna, tveka inte att skicka in en anmälan! Det finns några platser kvar än så länge. Först till kvarn!

Det är läge för många. SLÄPP SARGEN!

Häll upp en kopp kaffe! Långt inlägg följer... :)

Idag var vi och spårade på Glömsta, det blev ett skyddspass mellan spåren där vi inledde med utställnings-varianten innan vi fokuserade på att ta vid där vi slutade förra gången. Släppanden. Jag såg hur luften började gå ur Samson och kom med förslaget att vi skulle avsluta med ett roligt överfall igen och sen till bilen. Men Benson tittade på mig som om jag föreslagit att vi skulle spränga Drottningholm och utbrast "Nej nu är det släppanden som gäller!" och sekunden efter så inser jag vilket jäkla dåligt förslag jag kom med. Vilken minnesbild ville jag att passet skulle föra med sig? Då tänkte jag bryta den med att "han måste ju få avsluta roligt". K A T A S T R O F. Han är som en tysk terrier i skyddet. Det är ju knappast någon risk att han inte vill köra skydd sen för att han fått göra ett tråkigt pass.
Vad jag vill få fram är att vi är så rädda för att köra tråkiga pass, när det är dessa pass som många gånger tar oss framåt. Man trycker in information och repeterar, farten saknas kanske eller energin men man lär in tekniker eller minnesbilder av hur momentet ska se ut. Sen brukar jag låta det vi lärt in vila och så plockar jag fram det efter en tid -I Samsons fall ALLTID en vecka- och plockar in en bra belöning som passar momentet och den energi jag vill ha i det.
Sen gäller inte alltid ovan, som alltid så är INGET skrivet i sten när man jobbar med djur :)

Kanske Anders Hallgren skulle fundera på efter hans senaste debatt och Till eftertankeinlägg i Hundsport. Min fråga är VARFÖR det alltid ska hamna på en dagisnivå? Varför är ett sätt bättre än det andra? Funkar det så är det ju kanon, men om exempelvis Jonas och Samson skulle träffa honom för hans problem med andra hundar så kommer det numera alltså handla om att han lider av posttraumatisk stress? Att han alltid fungerar med mig för att jag varit på honom sen han var 8 veckor och är mer eller mindre konsekvent över tiden med mitt ledarskap spelar ingen roll. Samson är ju inte lika glad som alla andra hundar eftersom han lever med mig. Eller?

I ett sånt här fall tycker jag att det är mer professionellt av en instruktör att rekommendera kunden en annan instruktör eller själv besitta kunskapen och förmågan att lära ut andra metoder eller filosofier. Idag så låter man kunden leva med en problematisk relation med sin hund och skiter i att vederbörande vill ha harmoni i sin relation med sin hund. BARA för att man inte kan erkänna eller kanske förstå att ens metod inte fungerar. Men kommer på nya grejer, hunden har ont, lider av PTSS mm och ägaren hoppas om och om igen att deras problem ska lösas. En annan hund som är rädd och kanske brister i sin tillgänglighet ska korrigeras till dödagar när den egentligen rent genetiskt inte tycker om folk, istället för att man accepterar och inte låter den ha tillgång till folk och skapar en trygg relation med ägaren.

Hundar är individer, vissa passar som ledarhundar, sällskapshundar, agilityhundar, lydnadshundar, skyddshundar, spårhundar och andra som tjänstehundar så måste man som instruktör inse dessa skillnader hos individer. De finns. Kommer alltid att finnas. Det är resultatet av den funktionsavel som vi bedriver. Det är dags att gå i pension eller blir mer modern i sitt tänkande, öppna sinnet och förstå. Gäller långt många fler än Hallgren, både personer och organisationer. Det är läge för många. SLÄPP SARGEN! Förlåt för min frustration men jag hatar att se folk i olyckliga relationer med sina hundar, när de förtvivlat söker hjälp och i tron om att de fått den bästa hjälpen blir ännu mer förtvivlade och mår all sämre. För att inte tala om det lilla missförstådda livet till hund som hamnar i kläm. Bara för att vi är egoistiska och baktalar det ena eller andra. Vi valde hunden. Den valde inte oss.
Som min kloka mor alltid säger, "Magkänslan kan ingen ta ifrån Er, gå på den." ett motto som alla borde följa.

Jag är så glad att jag har skrot och korn runt mig som likväl som jag tycker att alla vägar leder till Rom, tack för att ni finns! Puddingar! :)
Sen är jag glad att jag har två hundar som är som natt och dag, där den ena kräver militärisk disciplin -Han har mjuknat till sig lite under året, Mammas gris börjar bli gammal! Snart fyller han tre år!- och den andra mjuk och lugn inlärning även när det bli helt uppåt väggarna så är det lugn och uppmuntran som gäller.

Dock så gjorde Samson sitt livs bästa spår idag när han var svimfärdig efter skyddspasset, med tusen korsande främmande spår, spetsvinkel och vägövergång. Kicki la ett trea spår innan till mig och det gick oxå bra, men det sista var ett sånt där spår som man bara går och myser i. Vilken spårhund! Betydlig skillnad från förra filmen :)

Till mina uppfödare, vårt andra överfall/modprov. Nu lägger vi ner detta och påbörjar övertalningen att jag slipper köra honom på SSM. Benson? Peter? 5 kronor till den som gör det! ;)

Vem kan låta bli att gilla en karl som kliver in på tävlingsplan i kavaj!?

Som sagt så drog SSM-träningen igång i söndags, får nästan lite dåligt samvete för hur pass oseriöst jag tagit detta. Men det känns inte som en viktig tävling, snarare en rolig grej att göra och en bra träning. Min hund har inte fyllt tre år så han är ju inte ens färdig i det övre etaget för ett mästerskap, så ni får alla säga vad ni vill men jag hoppas att fler blir inspirerade att gynna vårt rasmästerskap. För det är vad jag och Samson tänker göra :)

Nu är det bara fokus på att slå Uffe, som det ser ut nu så kan det bli svårt... Donna spårar kanon och vem kan låta bli att gilla en karl som kliver in på tävlingsplan i kavaj!? :)

Guldkorn och komplimanger!

Igår så passade jag på att tävla Samson på hemmaplan, målet var att fixa dirigeringarna med min trasiga arm eller att kunna dirigera honom till rätt med densamme på tävling.
Sittande i grupp gick bra, han satt kanon med några tittar på annat. Men inte som det varit innan där oro har dominerat momentet. Vårt säkra kort gick dock på röven, han lärde sig när vi tävlade IPO3 att han kan sätta sig på platsen :( Men det är ju bara att backa bandet...
Nu kommer guldkornen! Det var 30-35 grader i solen på plan och vindstilla och efter halva ff så var han slut och flåsade hysteriskt, man han gjorde ett kanonjobb med några småmissar som resulterade i en 8 i betyg -kan inte betygen eftersom Jenny sitter med protokollet men hon påpekade att det var snålt med tanke på att de andra hundarna släppte och Samson höll ihop, gullunge!- Grymt nöjd!
Han genomförde all moment och rutan fick vi 9,5 på eftersom jag tittar ner på hunden när han ansluter... Så snyggt av mammas gris! Det är bra att kolla av vilka DK:n man har måste jag säga. Jag tänker inte ens på dem och i IPO så struntar man ju i alla smådetaljer och jag har lagt mig till med massa "fulingar" nu när vi bara kört lite slarvlydnad med IPO/BSL-inriktning :(
Tror det blev ett 3:e pris iaf ;)
Jag fick ett kvitto på att han trots värmeslagsvarning -var riktigt orolig och beredd att avbryta efter dirigeringsapporteringen då han flåsade hysteriskt och tittade genom mig...- genomför alla moment och kan prestera. Framförallt! Inga nollor på de "aktiva" momenten. Vilken bragd! Han är långt ifrån klar för eliten men det var en fröjd att ha heffaklumpen på plan. Vi är anmälda till SSM men jag kan ju säga att vi inte har så hööööga förväntningar, men det är så nyttigt att ta in hunden i en sådan tävlingssituation. Jag måste ju precis som vi igår kollade hur han gick i hetta så måste jag ju få se honom i större tävlingssamanhang och där jag blir nervös. När det gäller IPO och lkl nu så finns det ju inga nerver kvar, bara förväntan och om det går dåligt så blir jag ju besviken... Då slutar han jobba :(
Att komma typ nästa år när han antagligen är i bättre form och aldrig varit på en stor tävling kommer ju antagligen sabba för oss, så iår blir det ett träningspass på SSM :)
Hoppas vi är många som har samma tanke så det blir många tävlande :)

Den tävling som betyder något är den som jag och Uffe har sinsemellan, DÄR ligger mitt fokus! Vi drog båda "igång" idag så det blir jämt! ;)

Heffaklumpen provhoppar...

En imponerad Jenny i bakgrunden :)

Inte minsta klängande när avståndet blev rätt, sen ska vi höja hindret 5-10 cm till tävlingsmässigt :)

Ser ni vart baktassarna hamnar? Här taxerar han själv på tillbakavägen, duktig kille :)

Nu ska jag även berätta och tipsa om något! I torsdags så träffades ett par från Talangtruppen på DTBK. När det blev Samson's tur så körde vi först ingång på plan, ett moment som man gärna glömmer bort om man är mångsysslare som jag. Det är väl bara att knata in? ;) Gick kanon och sen länkade vi rutan och dirigerings aporteringen. SEN kom det roliga vi skulle köra hopp-apport och vittring. Då frågade Jenny om hon fick kolla på hur han hoppar. Klart hon fick det sa jag och man for iväg och hämtade en pinne från agilitybanan. Det frågades om hundens längd och provhoppades och fixades och Jenny berömde Heffa för sin teknik -våra lekstunder med att hoppa studs har gett resultat- och sa att hon aldrig sett en schäfer ha så fin teknik och jag mös av komplimangen och funderade på om det fanns ngn XXL-klass i agilityn ;) -nu mumlar säkert många men låt mig få njuta även om du har en egen Sjöberg till jycke! ;)-
Jag frågade om vi kunde kolla på A-hindret oxå och det räknades och man flyttade på vår vanliga position, vi skulle stå 30 cm längre bak än vad vi gör i vanliga fall. Då får han en bättre vinkel upp på A-hindret och baktassarna hamnar som på bilden över första ribban och han behöver aldrig häva sig över på samma sätt som när vi står närmare. Guuud vilken vetenskap! I min värld så har vi hoppat på rutin och höftat vad jag trott varit ett bra avstånd. Nu såg jag hur min hund verkligen utvecklade sin teknik på bara ett par språng, från riktigt bra till fantastiskt!

Så nu som tycker att era hundar har teknik eller detaljmissar i hoppen/klättrandet, ta kontakt med en duktig agilityinstruktör -om man inte känner någon som är så grymma som de jag lärt känna-. För är det någon eller några som kan lära en hund att hoppa... Så är det dem... ;)

Nu ska jag väcka husse och hundar som sover en lur efter dagens spårträning, Samson gjorde ett kanonspår på 1800 stag som Uffe la till mig. Är suuuuupernöjd! Två korta korta stopp där det ena var en nysattack på hela sträckan. Annars så fick han som en klocka i spårkärnan hela vägen med ngt vims i två vinklar:)

Sorgen kommer läka. Men saknaden blir kvar.

Nu var det länge sen, men jag insuper verkligen varje sekund jag får spendera med min karl nu när han är hemma. Men han återvänder till öknen om några dagar så då blir det antagligen ett mindre uppsving på bloggfronten.
Mycket har hänt, det som bör nämnas är att jag och bejb var på The Big 4, tårarna kom även denna gång när Metallica spelade och hela Ullevi sjöng med. Fy så bra det var! Ville inte att kvällen skulle ta slut! Men klockan 00:15 så rullade vi mot Stockholm från baksidan och klockan 06:00 så mötte jag den första kunden som klev in på jobbet, snacka om att vara ung på nytt!

Vi inledde dock denna helg med att åka till svärföräldrarna för att bli ompysslade, dock blev jag illa biten av en rottisgrabb och spenderade halva lördagsnatten på akuten i Helsingborg. Åter så var karln en hjälte, redan i bilen in så släppte adrenalinet till viss del och smärtan blev påtaglig och jag började kräkas, inne på akuten så vågade man inte ge mig smärtstillande -What the fuck!!?- och jag satt med en sån där pås-kondom och kräktes, det slutade med att min lilla löjtnant gick ut och pekade lugnt med hela handen och så kom en sköterska springandes och stack morfin i fläsket på mig på stående fot i korridoren där han hade ställt upp mig. Kräkningarna släppte efter 30 minuter men då kom någon form av reaktion eller chock från kroppens sida och jag skakade mer eller mindre okontrollerat.
Hunden lever inte, det var en ung omplacering och allt eftersom tiden gått så har han visat agg i familjen och bitit. En hund som biter sig lös från hantering är inga konstigheter i min värld, men en hund som i ett sånt läge inte backar och visar sitt ogillande utan fortsätter att oprovocerat attackera är inte sund. När jag kom upp på benen och frontade honom så ville han inte vara med i leken längre. Hantering är något man får lära en hund och det är naturligtvis lättare att börja med en valp, men även vuxna kan lära sig trots kraftigt motstånd. Enja fenja bus var ett sådant exempel.
Så svåger och svägerska tog det kloka beslutet att han fick somna in, en hund ska INTE bita oprovocerat i familjen och de har verkligen gett honom den bästa chansen han kunde få. Sorgligt men jag är stolt över att de tog beslutet där andra kanske hade väntat liiiite till. Ett "det kanske går..." för mycket och nästa gång är det ett barn som råkar snubbla på tok för nära hunden. Tänker på er mina finaste...

Nu ska bara de två stora hålen gå ihop sen tror jag att det blir bra, muskeln är slitsad och nerverna inte med på banan så underarmen saknar känsel. Tatueringsdags? Tunt alla hål alltså;) ;)

För övrigt så smälter vi bort i värmen, imorgon är det tävling och jag undra om jag ens får liv i min hund... Men han måste få känna på att vara på en tävlingsplan i denna hetta och jag måste få se hur han reagerar och hur jag ska förhålla mig till det. Så får vi ihop över 100 poäng imorrn så kommer jag att vara glad :)




Nästa gång så ska jag berätta om något helt otroligt intressant, så håll koll så kommer det komma tips utan dess like! Ni får bilden som en ledtråd... :)


Sist av allt. En tanke till de som saknas sin själsfrände och pappa. Ni som saknar en vän.

Sorgen kommer läka. Men saknaden blir kvar.
Men minns honom idag, såsom han var igår.