Riktiga kamrater i hundvärlden är svåra att hitta...

Fick just en sån där überidé som jag planerar att sätta i verket, ska bara checka av så det är möjligt att göra... Kalendern ska stämma och tider ska passa...
Går det vägen så kommer jag nog aldrig varit så stolt över mig själv som då... :)
Känner att jag verkligen gör allt för att underhålla mig själv numera, allt för att hålla tnakarna borta från det jobbiga :(
Igår så avslutades min Tävlingslydnadskurs och det är alltid lite vemodigt att man inte längre har sin fasta punkt i veckan, men herrejävlar vad duktiga alla har blivit! Jag får lägga på ett kol så jag håller jämna steg med dem på utvecklingsfronten. Grymt värre var att jag fick en gedigen inspirationskick och ett av tipsen som vi körde på en hund ska jag absolut testa på Samson. Kul att när man klurar över andras träning så kommer det idéer som man inte ens tänkt på för sin egen del. Det visar verkligen hur viktigt det är med träningskamrater som man kan diskutera med och som man kan vara konstruktiv med och framförallt att de kan ge en konstruktiv kritik tillbaka. På ett hjärtligt sätt förstås! :)
Många gånger så rör man sig i umgängen där EN eller NÅGRA kanske är den/de som varit där längst, har mest erfarenhet, bäst meriter eller kanske bara hörs mest och själv står man tillbaka. Jag känner många som har varit i just den situationen, jag själv bla, men det gäller att man vågar förändra eller kanske se det bästa i att lämna och söka nya träningskamrater.
I bra träningssällskap så kan du säga vad du vill, fråga vad du vill, diskutera allt, träna hur du vill och bli accepterad för det ekipage du och din hund är.
Jag fick höra så mycket pikar om mitt träningssätt när jag körde en av mina hundar, ett par veckor senare så tog jag även med min andra meriteringshund och då fick jag höra "Du har utvecklats som förare" när den hunden gick och toklåste på boll och tuggade i luften av ren stress -Som när en hanhund som slickat urin- . I min värld så var den första i inlärningsfas och jag höll nere hundens stress och den andra var lite felkörd och inte mottaglig för instruktioner när den gick i sin lilla bubbla av jaktstress. Jag hade inte utvecklats men det var olika hundar, olika tider, olika jobb... Men för vederbörande så var den tuggande hunden ett kvitto på att jag blivit en bra hundförare. Den hunden som jag kämpade med för att bygga om, eftersom jag tyckte den gick "fel".
Vad jag vill ha sagt är, jag vågade inte säga något, men jag tyckte at personen hade så fel. Jag ville säga att den hunden som vederbörande tyckte gick bra inte ens var lydig i mina ögon. Vilken idiothund som helst kan jaga en boll eller tigga godis -ursäkta mitt språk- men att vara lydig är en annan sak och ack så svart att får fram! Men den personen kunde ju hund och tävlade mycket och högt. Alla runt om var gamla i gemet och jag var inte det. Sa jag något så tystades jag med sarkasm som inte var av den komiska arten.

Så mitt råd till er alla, gör inte samma misstag som jag. Jag stannade ända tills nästa hund kom och då bröt jag. Jag ville inte mer.

När du hittat rätt så ska det inte spela roll vilken skola du kommer från, vad som fungerar på din hund, eller för er som ekipage... Riktiga kamrater i hundvärlden är svåra att hitta, men när man väl hittat rätt... Håll i hårt! :)

Själv sitter jag med guldklimpar runt om i landet, NI betyder hur mycket som helst för mig och mina grisar! :)