Igår innan jag skulle hålla i lydnadskursen på Lövsättra så fick mamma gå med ner på planen och köra apporteringen med mig och Samson gjorde två APdåliga appporteringar. Oengagerad men han gör dem... Svårt att sätta fingret på vad som är dåligt, känslan stämmer bara inte. Så fick jag några tankar från mamma och så körde jag igen. Vips så satt den som en smäck!
Sen var det inkallning och fjärr som stod på schemat, inkallningen måste jag bli bättre på att pricka markeringarna. Det kan kanske vara det töntigaste sättet att köra inkallningar på!
Det hade varit bättre att ställa på TL kommando så domaren fick avgöra hundens åtlydnad av kommandot, istället för att stirra sig blinda på placeringen vid konerna. För vad de tittar mycket på idag (nu kanske jag är dryg) är hur MIN avståndsbedömning är.... Ställer jag hunden försent så syns det i betyget och för tidigt så syns det... Att skiftet är direkt och korrekt utfört spelar ingen roll. Grrrr....
Jag förstår att det blir lättare att sätta ett betyg som det är nu, MEN ändå. Jag skulle önska att man enbart bedömde lydighet och inget annat.
Sen körde jag fjärren och nu kom detta eviga gissel. Suck.
När han blir taggad längre in i fjärren och så flyttar han en baktass. Detta är kanske inte hela världen. MEN till nästa skifte så korrigerar han sig efter den flyttade tassen. Skitsak, men ska vi nu vara envisa och inte släppa igenom småsaker eftersom han är champinjon (då skulle han kunna allt allround) så fick jag analysera detta dilemma igår.
Jag inser att jag tappar min beslutsamhet för att jag är rädd för att han ska ta det stapplande steget. Första skiftet KAN bli med DK för att jag fegar och mina kommandon kunde lika gärna byts ut mot "shyyyssta bli inte taggad och tänk inte framåt".
Så jag blundade, andades och såg för mitt inre hur skiftet skulle se ut, när jag öppnade ögonen så hade han inte flyttat en enda tass. Sen började mamma analysera mina handtecken och det stod klart att jag pratar slarvigt teckenspråk med min hund. Han är lika bra som jag på att läsa små nyansskillnader i mina tecken och en centimeters förflyttning av handen bakåt eller framåt gör skillnad . Så nu fick jag värdera han styrkor. Min hund kommer ALDRIG kunna göra toksnabba skiften, men då ska han banne mig göra dem långsamt och rätt. Så jag plockade bort handtecknen och menade vad jag sa. Det gjorde susen! Nu ska vi bara lägga krut på att få till det och så tar man till handtecken när situationen kräver det, typ högljudda platser eller liknande.
Sen blev det kramkalas och många tack till lilla mor som stöttar och peppar....
Elsa fick ett fortsatt pass med FF och belöning, hon börjar fatta att man kan få saker av att göra som jag säger. Fram tills nu så har hon ju inte fått något förutom godis ibland och beröm som generellt, det är NU jag måste vara galet uppmärksam på ljud och fasoner. Inte släppa fram det utan lära henne att hålla käft. Jösses-projekt helt enkelt! Att fröken sen är i sitt esse med löpet gör ju inte saken bättre....
Kursen gick för övrigt kanon! Jösses vad ekipagen tar stormsteg framåt på ingen tid alls, en enkel justering i känsla eller tanke så ser man tydligt att det är mina blivande värsta konkurrenter står framför mig! Fantastiskt! Eller....
Dags att jobba vidare!
Hur många koppel ser du? (räknar du till 16 stycken så har du räknat rätt!)
Carro och ena gänget, sötnosar!
Det där med handtecknen känner jag igen mig i. Det blev speciellt tydligt när Kompis och jag körde agility. Jag undrade varför hon inte gjorde som jag sade och varför hon tvekade. Tills jag fick se hur jag såg ut... Då tyckte jag istället att hon var superduktig, som överhuvudtaget lyckades förstå/tolka någonting vad jag så otydligt 'flaxade på om'! Ha ha ha!
SvaraRaderaSen tycker jag mig kunna se mina tjejer Daisy och Kompis i första bilden. Stämmer det?
Snygga naglar också!! :-)