Semifinal för skitåret 2012.

Bakslag idag, rent emotionellt. Fick någon form av anfall och tårarna bara rann. Jag satt ute i den sk loungen hemma hos mamma och Benson och njöt av att titta på mina hundar och det fina spel som pågår mellan dem. Så kom det över mig. Sorg. Frustration. Ilska. Allt över vad två människor lät mig gå igenom utan att se sig om. Elakt. Fruktansvärt. Men sorgen över det beslut som jag var tvungen att ta på grund av vederbörande kan vara det tyngsta jag någonsin kommer att behöva ta. Smärtan och sorgen kommer över en ibland och tårarna vill inte ta slut. Såklart undrar man hur livet kunde sett ut just nu. Eller till årsskiftet. Men så kommer det aldrig att bli.
Läge att sopa upp sig själv från golvet och se framåt, 2012 blev ett skitår. Men som tur är så har mina familj och mina vänner stöttat mig från första stund. Jag är så tacksam och så otroligt glad över att ni funnits där. Älskade finaste ni.
Det kommer storma och det kommer komma många gånger om. Men som några kloka i min närhet sagt så är det nog bara låta det komma, men det är lättare att försöka tränga undan det. Så man orkar stunden.
Efter detta blev skrivet igårkväll så slog feberfrossan till, jag "bondade" med toalettstolen och muskelkramperna slog till ganska snart. Men eftersom jag fick behålla vatten så visste jag att det var samma som förra gången då jag checkade in på akuten. Då jag drack vatten och tillät mig hänga med toastolen varannan timme så jag skulle hinna tillgodogöra mig vätskan. Nu på morgonen är jag bara sliten, ont i magen och trött pga ingen sömn.
MEN det är detta som händer när man viker ner sig! Det känns ju semifinal!
Stackars Samson blir så stressad av att jag är dålig så han stressar som en idiot och vill bara ligga intill, när jag stängde honom ute från badrummet så skrek han utanför... Vilket resulterade i att han var dålig i magen imorse... Lillprinsen...

Vem är finast!!? ;)

Hur som helst så är mina ögonstenar min fröjd, Samson är keligare än någonsin och mer arbetsvillig än jag har förmåga att förvalta. Elsa jobbar vidare på engagemangsövningar och börjar så smått ta till sig mig. När mormor kom för att hämta Robin så blev hon osäker och sökte stöd hos mig, jag försöker fortsätta vara saklig med henne. Tror det är det bästa sättet att vinna över en hund som inte är präglad på människa och bott i skogen sen valplådan. Men när hon från min famn betraktade mormor som satt på en stol någon meter bort så blev mitt hjärta lite varmt. Så somnade hon på mina fötter... Jodå... Jag har kommit en bit på dessa två dagar...