Ny OS-gren, alternativt våld och knäoperation inbokad. Det är lillördag.

Jag och Sanna skulle ut för att avverka vår andra gemensamma löptur, två IK Arlanda brudar med ascoola gladiatornamn "Shooter" och "Blöjan" -tack vare min nyinköpta löparblöja till draget- begav sig till Dommarudden. Vi kom drygt kilometern innan jag sparkade till på en sten som planterat sig mitt på spåret. Ca 4 cm hög och 6 cm bred. De small till i knät och sen var loppet dött kan man säga. Jag fortsatte i spårets riktning i hopp om att låsningen skulle ge med sig, som det alltid gör... mitt knä låser sig ju i tid och otid annars... MEN det gav inte med sig. Shooter stod och skakade på huvudet och undrade om jag tyckte det var en bra idé att avverka 4 km på ett ben? Jag gav blöjan till Shooter som sprang resten medan jag haltade tillbaka till bilen. Jag spydde som en bakfull 44-åring hela vägen. In i bilen. Knäckte till knät igen. Ringde mamma och frågade om det inte var läge att träffas och snacka om gamla tider på vårt vanliga ställe. Akuten.
Avverkade ett par bajspåsar i bilen. Vomering luktar semifinal!
Mamma körde in och som vanligt får jag någon form av ångestattacker som jag inte ens har fattat vart de kommer ifrån, det är samma känsla som när man får klaustrofobi. Men det är inte kopplat till varken läkare eller sköterskor. Helt plötsligt skakar kroppen som besatt och jag vill krypa ur mitt eget skinn. När vi satt i väntrummet så berättade jag för mamma och hon tittade på mig och så gick det väl upp ett litet ljus i fjärran...
"Att det kan sitta så hårt..."
Tydligen har man varit med om någon form av City Akuten som barn med feberkramper och slungats in sjukhuset i panik där jag alternerade mellan att vara medvetslös och mindre medvetslös.
Det säger hon NU!? Jag som gått och trott att det är ja som är en komplett idiot som inte ens kan koppla ihop min ångest med något specifikt, personalen är trevlig och kaffet rätt gott... salamimackan var helt ok...

Hur som helst så ser min mor detta som att jag fått två varningar att jag INTE ska åka till Romelanda, Samson är halt -inte längre dock- och jag är blockhalt. Operationen är bokad på fredag eftersom trots manipulering igår så är det inte ens i närheten av rakt och det går inte ens med våld att få det rakt. Inte för att jag provat så mycket våld, på sjuksköterskans inrådan som ringde idag och bokade in mig. Bara lättare våld. Eller alternativt våld.

Sanna laddar inför finalen!

Notera sjukt överrörliga armar...

Åkte till jobbet eftersom jag klättrar på väggarna av att vara hemma, ONT är bara förnamnet på den bilturen. På jobbet möttes jag av en blomma som Kaninerna plockat till mig och de möttes av en gråtandes Jeanette med det numera AScoola gladiatornamnet.... Knee-Buster...
Sen körde vi fyrsteg med kryckor, ny OS-gren som faller under paralympics.

Vad skulle jag göra utan dessa solsken? Moss och Stenson's Sanna.... GULD!

Sist men inte minst... Tack älskade mamma för hjälpen och sällskapet... Måtte dina smärtor lindras lite snart... Så man vågar klaga på sina egna i ditt sällskap... Kände mig något klen som svalde två smärtstillande och stönade högt när jag satte mig vid frukostbordet... då landade mitt norra öga på mammas "lilla" morgondos... Sen höll jag käft.