Fick just ett antagningsbesked att jag inte kom in på den utbildning jag sökt.
Har insett att jag sen våren 2005 inte haft tur EN enda gång, när jag blir glad över något så kommer det alltid tillbaka i ansiktet som en fet käftsmäll.
Har inte ens vågat vara glad över lägenheten, antagligen så visste jag att det inte skulle bli ett lyckligt slut. Där hade jag ju rätt...
Det kan ALDRIG bli ett lyckligt slut. Sånt skit händer inte mig.
När jag vill något så spelar det INGEN roll hur gärna och hur hårt jag jobbar för det. Alltid så stöter jag på någon eller något som vill ta min energi och glädje ifrån mig.
Jag vågar inte tänka på hur det ska sluta.
Kanske får jag kassera en hund till, han är ju för bra för att vara sann...
Kanske så kommer jag aldrig lyckas få en utbildning... det är ju vad jag vill.
Kanske så finns det ingen mening med att kämpa, det är väl där det ligger...
Är det inte meningen att jag ska ha en relation eftersom allt kämpar ständigt emot att vi ska få leva tillsammans...
Jag kan verkligen inte se något slut på all min olycka...
Att få framgång ligger inte för mig. Det spelar ingen roll att jag försöker hitta något gott i allt som händer. Vilket jag alltid lyckats med, jag har ryckt på axlarna och fokuserat på det jag har. Men det är ju ständigt som om att det ska påpekas att jag saknar så mkt.
Igår så trodde jag att nu kan det inte bli värre. Vad som än händer så kan det INTE bli värre.
Idag så blev det värre.
Jag fick en så obehaglig känsla i kroppen, som när man sover och drömmer att man faller. Fick tag i soffan och det försvann efter ett par sekunder.
Men nu känns det verkligen inte som att min kropp orkar mer. NU får det INTE bli värre.
Så är det någon som vill donera ett par miljoner till mig så ring!