Att finåka i 90 blås med en mentalpatient i bakluckan

Min egen mentalpatient <3

Slut slut slut. Som en påkörd flodhäst på savannen. Jäst deg i en bytta. Japp så känns min kropp.
Idag var jag på jobbet och klippte en liten goding, det är inte helt fel att stå och bli pussad i två timmar, en liten knubbis som hette MacGyver ;)
Sen kom det enorma projektet att storstäda bilen, något som jag borde ha gjort direkt efter SSM om man ska vara ärlig... Opps... Men det är numera gjort och bilen luktar gott, vilket antagligen kommer ändras under morgondagen eftersom jag ska köra både kräftor och Andreas till Rimbo för årets första kräftskiva :)
Pojkarna och jag var ute och finåkte ikväll, att finåka är lite lyxigt! Det gjorde alltid jag med mina föräldrar när jag och min bror var små, man åkte runt och tittade på hus och då framförallt i Skåne där vi -pappas sida- har gårdar och hus utanför Hörby. Jag drömde alltid om att få flytta ner till Skåne och få ha häst, men med föräldrar som är egenföretagare så är det svårt att byta rakt av. Så vi blev kvar här uppe. Men finåkte gjorde vi alltid. Drömmen om Skåne har jag oxå kvar, att få bo på landet och ha mina hästar och hundar.
Det är dock inte lika glamoröst att finåka med Samson bak i bilen som så fort han anar att hastighetsmätaren tickar under 70 km/h och terrängen ser ut att vara spårduglig utanför skriker som en mentalpatient. Att finåka i 90 blås är inte samma sak men eftersom jag värnar om min hörsel och eftersom jag blivit så kass på teckenspråk sen jag flyttade hemifrån så kommer jag antagligen lämna honom hemma nästa gång. Eller använda hörselkåpor. Har inte bestämt mig ännu.

Nu ska jag städa upp det vita snötäcke som ligger i mitt badrum. Beathalandet Samson tränar inte tillräckligt så han har ju givetvis tagit detta som en ursäkt för att riva sönder allt toalettpapper som fanns i badrummet. Fint.