Vilket SM! Tack för inspirationen och gåshuden! Men snälla söta! Döda inte eldsjälarna...

I helgen så var jag på Propaganda festivalen med Järngänget, Uffe och Silvana har sålt jätteballonger i form av händer till Veronica Maggio och fick som tack för sjukt snabb leverans och cool rekvisita ett antal biljetter till festivalen och konserterna. Vi inledde med en god middag på söder och fortsatte sedan till festivalen. Mycket trevlig kväll! Kände mig som 21 igen!

På söndagen var det dags att göra entré på IPO och Bruks SM i Nynäshamn! Jag och Silvana packade in oss, Elsa och alla kryckor i bilen och drog neråt!

Alltså jag ÄLSKAR mästerskap! Inspirationen går ta mig tusan in i porerna! Man blir som en badsvamp som suger upp allt! ALLA fantastiska ekipage imponerade stort på mig! WOW!

Det som imponerade sådär så jag blir tårögd var hur folk trots missar på plan bara älskade att göra detta med sina hundar! Leenden och kärlek! Fy vad jag fick gåshud!!!
När man ser harmoni och samarbete mellan hund och förare så spelar det ingen roll vilken gren man tittar på, det är som någon form av direktkoppling till mitt nervsystem och jag får rysningar och gåshud på sekunden… se bara på bilderna som Elina Malmebo tagit nedan... Då förstår ni säkert känslan!

Grattis alla till era helt grymma prestationer! Tack för att ni är sådana inspirationskällor!

Sen har vi ju baksidan av att tävla, man möter ständigt som tävlande situationer, bedömningar och förhållanden som skapar frustration. Så är det. Sen är det helt enkelt vår kognitiva förmåga som avgör hur vi bemöter dessa.

En del klarar motgångar såsom den erfarna idrottsutövaren, man samlar ihop sig och låter saker och ting landa innan man gör en analys av vad som hänt för att sedan gå stärkt och erfaren ur en situation. Man kanske har en coach som stöttar såsom en coach ska stötta eller så har man ett annat forum där man låter sina känslor att ta plats.

Det är det sistnämnda som jag tror kan vara en riskabelt att om man inte har verktygen som behövs för att ta sig igenom den bearbetning som krävs efter en förlust eller nederlag.

När den brännande känslan lagt sig och sikten klarnat lite så kanske så mycket kommit ut som man ångrar eller måste stå till svars för. Trots att man sagt eller skrivit något i affekt. Det är i just denna stund som många bygger "vi" och "dom" inom olika organisationer och sporter. Istället för att kanske be om ursäkt...

Jag har ramlat över exempel där tävlande hänger ut, bedömningar, domare, tävlingsledare och figuranter. Platsen man har valt är Facebook. Inte helt okej enligt min mening.

Men det kanske är idrottskvinnan i mig som talar.
Man väljer att lägga upp bilder och tillhörande kommentarer vars syfte är att på ett icke konstruktivt sätt kritisera domarens agerande och funktionärernas arbete.
Jag bör inflika att jag har full förståelse för vilken frustration man kan känna! Det är uttrycket för denna frustration som jag har funderingar kring.
För var leder detta sätt att uttrycka sin frustration?

Det är ganska enkel matematik.

I slutändan kommer uthängningen av domares bedömningar, tävlingsledares misstag, kökets dåliga mat, sekretariatets sega uppdatering av resultat, skyddsfiguranternas manövrar eller tävlingsplanens utformning eller vad det nu kan tänkas vara… det kommer enbart leda till att arrangörer blir svåra att hitta för såväl mästerskap som lokalprov.

För hur många är villiga att stå där och ta skit?

Är DU som sitter bakom din Iphone, padda eller dator redo att kliva in som den MASKIN som ALDRIG kommer att göra ett misstag? Är det du som är den ultimata och perfekt programmerade individen som lär dig allt innan dina misstag?

Eller kommer även du efter en hel dag att kanske kommendera fel i ett moment?

Titta ner i ett protokoll och missa detaljen som kostar poäng?
Glömma att fylla på grytan så folk måste vänta på sin korv med bröd?
Kommer du ha en hund där du som figurant förgäves försöker läsa hunden, se din egen linje och hur du än gör så skulle hunden missat full pott?
Såhär enkelt är det. Åberopa tekniskt fel! Om det inte är ett alternativ?
Då är det inte mycket mer att göra än att slicka sina sår kvar. Sådan är hundsporten och enligt min egen upplevelse alla bedömningssporter. Jag vet inte hur många gånger under min kampsportstid som jag kände "Jävlar vad bra den satt!" och runt mig stod två domare som enligt min bedöming måste ha varit blinda. Men sådan var sporten. Ibland fick man mer betalt och ibland mindre. Ibland kostade det mig ett resultat PÅ ett mästerskap. Men är man inte beredd att ta smällen av den mänskliga faktorn? Då kanske man inte är gjord för att utöva en bedömningssport?

Döda helt enkelt inte sportens eldsjälar!

För det är de som lägger ner sin lediga tid på dig, de som lämnar familjen hemma, de som sätter sitt eget behov åt sidan för dig, de som mot minimala ersättningar sliter på sin kropp, kör långa mil år efter år.

För är DU inte beredd att vara maskinen som ersätter dem alla? Då är det dags att skaffa den där coachen som kan hjälpa just dig! Tro mig! De finns! De är värda sin vikt och sina arvoden i guld!

 

Tack för att du läste. Hoppas det kanske väckte en tanke hos dig. Vi gör det vi älskar. Värna om det.

Ni som redan gör det? Fy fan vad ni är bra! Kram på er!