Tysta tider. Änglar på jorden. En förebild som fattas.

I november så gick Jonte bort. En vän och en av mina största förebilder.

Jonte och Lena var verkligen radarparet som spred värme och som alltid fick en att känna sig speciell. Älskade vänner.

Jonte stöttade och trodde alltid på mig och fick mig att tro på mina egna tankar, han ifrågasatte och fick mig att vända ut och in på allt jag gjorde och det gjorde att jag kom ut ännu starkare på andra sidan!

Hans förmåga att få mig att tro på min egen förmåga var fantastisk!

När andra hade saker att säga om mitt sätt att tänka eller mina hundar så fick han mig att skratta och se möjligheter.

"Vill du till VM med Samson så löser vi det!" sa han med ett leende efter mitt möte med valda delar av hundvärlden.

Att bolla tankar med Jonte var alltid lika roligt och givande. Han med alla trix och jag med etologin, det var några timmar som spenderades i campingstolar...

Många världsproblem som löstes!

Han och mamma brukade alltid säga "Hur svårt kan det vá!?" och ända sen jag började med hund på allvar så har det mottot följt med mig. De var lite som ler och långhalm när det gällde hund.

Jag lovar att fortsätta gå egna vägar Jonte, på så sätt finns du alltid med mig.

Tills vi ses igen alltså...

Men du fattas oss tills dess...

Mina tankar går till Lena och pojkarna och även mamma, ni två är några av de starkaste människorna jag vet och utan tvekan änglar på jorden. Ni finns i mina tankar varje dag. Tack för att ni finns!