Körde igenom båda hundarna, semilydnad idag eftersom inspirationen var inställd på spår... Men jag tog mig tiden att "diskutera" med Samson och han låg som en klippa utan minsta tillstymmelse till skink-lutning eller lyft på hakan, trots ordentlig störning av främmande människor och hundar.
Sen blev det spår! YAAAAAAY!!!
Mamma är garanterat den BÄSTA spårläggaren man kan föreställa sig! Lupus-kvinnan (ja vi skämtar om hennes sjukdom) tvekar inte att dra iväg genom härket och bärket för att utmana min hund och sen är hon helt fantastisk på att läsa terräng!
Fick med mig flera tankar och kontentan blev "Sköter du ditt jobb och håller nere tempot i skritt så är ni hemma".
Spåret korsade flera gånger de MYCKET vältrafikerade löpspåren, på något ställe följde spåret spåret så att säga och Samson jobbade målmedvetet.
Alla roliga apporter kom in (mammas fantasi igen) och av 960 meter så gick Samson i spårkärnan 950 och/eller vilken energi! Vid näst sista apporten så fick jag vänta i flera minuter innan han varvade ner. Han avslutade sista sträckan lika fint som övriga spåret och lyckan i bröstet var enorm.
Beröm från mamma är alltid lite extra värt och detta var ett helt fantastiskt genrep att få!
Detta firades såklart och på vägen hem med att införskaffa ett par grisknorrar och en pizza!
Nu söndagsmys!
Det är så himla roligt att läsa din blogg och allt du hittar på med dina hundar, skulle vilja vara med ute i skogen och få uppleva känslan av att gå bakom Samson :)
SvaraRaderaMvh, Melissa