Där hängde Surikatfan. Som en jävla julgranskula!

Nu jävlar var hon rökt den lilla surikatjäveln!

Vi har de just kommit hem från snöstormen, matte hade handlat och var lite allmänt deppig över väder och väglag... Framförallt vårt eget som bilen lite blir hängande på och slirar när vi ska ta oss ner på vårt Mansion. MEN det ska min bästa kompis Erland fixa! Han kan sånt!
Hur som helst så vet ju alla att jag är SKADAD, allvarligt alltså! Jag är lite halt... eller jag var jättehalt... idag är jag inte så halt... typ inte alls. Men det innebär ingen frihet direkt... Jag har iaf sprallat lite i kopplet och blivit bannad, jag mofflar ett "håll käft" och skakar på mig tre gånger som kompensation för att göra av med energin i kroppen.
Men när sista skakningen kom så hände DET.
Surikaten störtar in i mig och matte med full spätta, fastnar i kopplet och skriker och tumlar rundor innan hon slutligen landar på alla fyra och fortsätter färden. Vart kan igen svara på.
Matkasse och sexpacket bubbeldryck låg som käglor över marken.
Matte drog nog norra Europas djupaste andetag och mumlade "nu får det väl för fan räcka.....?".

Jag frös i steget. Stunden var kommen. Mitt rosa koppel låg längst backen som en symbol för att min frihet äntligen var kommen! DETTA har jag väntat så länge på att helvetet frusit till is och tinat sju gånger sen i juli.... "DÖDA HENNE!" skrek jag inombords. Det rosa reflexkopplet glimmade i det svaga skenet från ytterbelysningen.

Matte tog ett par bestämda steg fram till surikaten och jag kippade efter andan när jag såg hur hon lyfte upp den lilla saten i nackskinnet och bet henne i näsan, som om att hon vägde INGENTING! Min matte är fan hulken!!! Surikaten skrek. Matte morrade som en hyena och smakade på snoken på surikaten igen. Nu bytte hon sitt morr mot ett dovt "nej". Där hängde Surikatfan. Som en jävla julgranskula!

I mörkret så kunde jag bara lukta mig till att nu hade CHEFEN klivit ut på plan, hon var inte aggressiv men fy satan vad beslutsamhet hon stank... jag tog det säkra före det osäkra och viftade på svansen och började smyga mig närmre henne medan jag blygsamt tittade lite i backen, lite på henne, lite i backen...
Hon tittade på mig och i halvljuset från ytterbelysningen kunde jag se att hon la kinden till och jag visste att jag var av kroken! Jag travade frustande bort några meter och satte mig med ryggen mot ena bildörren och med ens förstod jag! Det är NU man ska ha popcorn!!!

Dramat var totalt. Eller Surikaten dramatiserade och matte... förlåt... Chefen gav inte vika en sekund! Surikaten for som en skållad råtta och kröp under släpet. "Fly är bästa försvar" var hennes solklara plan. Det är nog bara äppelmos i den skallen. Underordna sig? Ringer det någon klocka? Belåtenheten och insikten att hon nu skulle se sina sista minutrar i livet gladde mig så förbannat att jag spontant viftade lite på svansen åt matte. Vi förstod varandra iaf. Eller jag vet vad hon vill ha!

Då händer det som INTE får hända. Polettejäveln trillar ner i kolan på surikaten. Helt plöstlig jobbar hon sig in mot Chefen trots att Chefen står och visar hela sitt register, två meter ifrån så blir hon passiv och kör stenhårt på passiv underkastelse. På RIKTIGT! Hon fejkar ju alltid annars och studsar upp men nu var hon stilla och jag tror fan hon andades lugnare än normalt... Skulle hon dö nu?

Chefen strök runt henne och påbörjade sk vårdbeteende. Surikaten njöt och smörade.

Som om inte det var nog!? Chefen plockar upp henne och låter henne gå lydnad och det som gör mig så förbannad är att hon var så glad. Båda var glada. Jävla skit.

Nu ligger hon nöjd och sover det lilla äcklet. Efter att ha smörat i en timme. Varje gång Chefen varit närheten så går den där satans svansen. Ljudet får mig att morra.

Luften har bokstavligen gått ur mig. Det är slut. Hoppet ute. God. Jävla. Jul. Samson.